BOKRECENSIONER själ tycks blicka fram. Ansikten som tyder på stenhård likgiltighet hos ödet. Anmälaren har särskilt fäst sig vid sici-lianaren Vergas storslagna folklivsberättelse ”Jeli”, om den ensamme boskapsskötarens tragiska undergång i kamp mot grymhet, svek och övermakt, samt vid Borgeses genomskinligt knappa kvinnoporträtt ”Syrakusanskan”. Likaså, fast på ett annat sätt, roar Panzinis muntra skoj med den kärleksrasande unge Furio samt florentinaren Palazzeschis skälmhistoria om den prudentlige herr Fanfulla, som efter ett leverne av oförvitlig borgerlighet en natt hemkom framåt morgontimmarna i bara skjortan och aldrig röjde orsaken därtill utan tog hemligheten med sig i graven. Ett par noveller bekänner jag mig inte ha orkat igenom: Bontempellis ”Europas resa” och Brancatis ”Gubben i stövlar”. Översättningarna gör intryck av ledig naturlighet. Margit Abenius DESILLUSIONENS B LÄND-VERK F. Scott Fitzgerald: Natten är ljuv. Översättning av Arne Hägglund. Wahlström & Widstrand 1952. 16:50. ”Visa en man som av naturen är en idealist, han borde ha blivit präst, men som av olika skäl ger efter för de rikas levnadsideal och under sin klättring mot de sociala höjderna förlorar sin idealism och missbrukar sin begåvning, blir alkoholist. Bakgrunden skall vara överklassmiljön i dess mest lysande och förföriska strålglans.” Detta är vad Scott Fitzgerald planerade för romanen ”Tender is the Night”, och man tycker att detta och ingenting annat är just vad han med utomordentligt resultat har genomfört. Vilket kan framhållas som alternativ till den mängd ambitiösa och i all sin panegyriska skränighet förminskande tolkningar av romanen som amerikanska kritiker presterat. Fitzgerald är i denna bok liksom i sin övriga produktion så uppenbart engagerad i det bländverk han skildrar, att varje försök att avpressa honom ”en ingående social kritik”, ”moralism”, ”psykologisk sakkunskap” och liknande blir en ohjälplig reducering: av hans stora desillusion och hans hjälplösa insikt om det helas tomhet gör man på detta sätt något som — hos kritikerna — låter som platt kverulans och rancune. Eller som en gnetig dispyt om varför Jeppe egentligen dricker. På en sällsynt klar och stilmedveten prosa beskriver Fitzgerald i sin roman, hur Dick Diver, välrenommerad psykiater, belevad och uppburen världsman, ”en arrangör av glädje”, under äktenskapet med sin f.d. patient Nicole råkar in i en andlig vanmakt som föröder hela hans personlighet. Till tonerna av ”Tea for Two” och ekonomiskt betryggade av Nicoles fabulösa förmögenhet har de bägge makarna förlorat sig i en lyxtillvaro som geografiskt omspänner det mesta av vad mellankrigseuropa har att bjuda amerikansk societet — Rivieran, Alperna, Paris osv. För Nicole blir denna tillvaro en konvalescens men med sporadiska återfall i själsmörker och kaos; för Dick innebär den en smygande utarmning. Fullt medveten men utan att kunna ingripa glider han in i sin undergångs olika faser: känslodöd, upplöst yrkesmoral, alkoholism. Det antydes att Nicoles tillfrisknande sammanhänger med denna process: ”på något vis hade Dick och Nicole blivit en och densamma, inte motsatta och kompletterande; hon var också Dick, torkan i märgen i hans ben”, men denna lite vaga tragik får en djupare aspekt än den rent psykologiska genom att Nicole, när hon slutligen frigör sig från Dick, genast överlämnar sig åt en annan man som, trots skenbar vitalitet och toughness, är lika desorienterad som hon själv. Dick far tillbaka till Amerika: ”Hans sista brev var poststämplat i Hornell, New York, som ligger en bit från Geneva och är en mycket liten stad; i alla händelser finns han nästan säkert i denna del av landet, i den ena eller andra staden”, lyder romanens milda och okonstlat försynta slutrapport. Mellan biografisk verklighet och litterär fiktion i Fitzgeralds böcker råder ju ett mycket omedelbart förhållande, vilket givetvis lätt kan äventyra bedömningen av vad som är konstnärligt hållfast och betydelsefullt i dem, så mycket lättare om man är ute i syfte att rehabilitera deras författare, vilket numera är fallet i Amerika (jfr Harry Scheins essä i BLM 1951:8, ”Den nya myten om F. Scott Fitzgerald”). I tjugotalsromantikern Fitzgeralds personliga tragik, den som han i dagboksanteckningar och annorstädes kallade ”the emotional bankruptcy”, har man sett en symbolisk återspegling av vad som skedde i Amerika när börskraschen kom, när ”proletariatets epok” på allvar blev förhärskande osv. Och 58