BOKRECENSIONER Gorkijs, Tolstojs eller Ljeskovs — det är i folkupplaga Paolo och Francesca i ”Inferno”. Det är spröda drömmar och tung lidelse och i bakgrunden hela apparaten av helvete, piskande stormar och plågoandar med brännjärn och gissel, hetta utan gräns och kyla som kommer sparvarna att ramla som isklumpar till marken. Huvudrollen spelar miljön i de tre nya volymerna liksom i de flesta tidigare. Men miljön är mer otäckt inflammerad än vanligt. Det är ett skräckens kejsardöme som möter i novellsamlingarna, en aning av Tusen och en natt, men med var i såren, social motivering till fasan och utan någon vandrande sultan att vänligt rätta det som vridits vrångt. Där finns blodsorgier, hetsjakt på tama björnar, guds-mirakler, människoslakt och bojarer som med livvakt drar plundrande genom landet. Om man undantar Ljeskovs bojarkrönika omfattar de nya volymerna väsentligen samtidsskildringar. Ljeskov har tecknat ner minnen från 40—60-tals-Ryssland, Tolstoj rör sig med händelser från 60—70-talen och Gorkij från 80-talet och framåt revolutionen. Det märkliga är att fast böckerna alltså spänner över bortåt ett århundrade blir motiven ungefär desamma. Miljön är hela tiden sig otäckt lik. Trots att det är förberedelsetid för en revolution är det decennier utan stegring. Bilder och scener kommer igen. Alla tre har prygelscener — ”det var någonting som var så brokigt, blött, rött och onaturligt, att jag hade svårt att tro att det var kroppen av en människa” — alla talar om tortyr, misshandel, svält och ond bråd död. Det heliga Ryssland är sig likt från tid till tid, samlingarna kan läsas som en enda stor skildring från en värld utan nåd. Ljeskov är den minst kände och översatte av de tre och blir därför den intressantaste upplevelsen. Hans noveller är fulländat koncentrerade, definitiva, burna av extatisk och exotisk skönhet. Människoskildringen är knapp. Lidandet behandlas sakligt. Med infernalisk säkerhet placeras människorna in i sin färgstarka miljö, författarens kyliga små utblickar mot deras pina och undergång kommer närmast som apropå till exteriörerna. Ljeskovs noveller — som, om det finns någon konsekvens är förbjudna i Sovjet — är samtida med Flauberts ”Salambö”. De båda Tolstoj novellernas ”seid um-schlungen Millionen” förenar ungdomsverket ”Polikusjka” och 80-åringens prosadikt ”Efter balen”. Båda har tidigare varit publicerade på svenska. Däremot är Gorkijskisserna nyöversättningar. Det är en svit studier från luffarvägarna, från arbetsläger, saltgruvor och prostitutionskvarter. Stilen är stram — översättaren Karl Gustav Martinsson saluteras (försiktigt) av den språkokunnige. Vagabondnovellernas Gorkij är frisk, modern, ung. Medan Ljeskov bygger på miljö och intrig och Tolstoj på förkunnelse är Gorkij psykologen, pricksäker och skarpögd. Redan i den aldrig tidigare omtryckta tid-skriftsnovellen ”Vid saltdammarna” av 25-årige tillfällighetsarbetaren Pesjkov med pseudonymen Maxim G. har han upptäckt den hemlighetsfulla rikedomen i karga själsliv. Den upptäckten blir också i fortsättningen nyckeln till hans mänskosyn. I kraft av den skapar han hela raden kusliga, groteska, tragiska typer. ”Ogärningsmän”, ”Flickan” och ”Zazubrina” är några av dem, utplockade bland vagabondnovellernas titlar. Samlingen avslutas med den underbara ”Kyrkfesten” från 1916, en bländande vävnad av vår, blomdoft, fromhet, brunst och fågelsång och ett och annat mord — det är ju dock Tsarryssland. Den är rusig och festgalen, på en gång helgontåg, djävulspel och trolldans. Och ”ovanför dimmorna ute på fälten tindrar stjärnorna, månen har snuddat vid den svarta stäppen, hejdat sig och står orörlig, som om den lyssnade till festsorlet från den kära, syndiga jorden”. Novellen från 1916 är den enda i de tre samlingarna som inte verkar revolutionsouver-tyr, den enda som inte handlar om en smädande Gud och en korsfäst mänsklighet. Ingvar Holm KULTURHISTORISKT Emanuel Swedenborg: Drömboken. Henrik Bernhard Palmaer: Satir och polemik. Wahlström & Widstrands Kultur-bibliotek 1952. Urval och redaktion: Per Erik Wahlund. Per vol. 4: 75. Emanuel Swedenborgs ”Drömdagbok”, förd på resan till Holland och England 1743— 44, har ur utgivningssynpunkt genomlevt svåra öden sedan Klemmings första upplaga av år 1859. Wahlunds redaktion utgör härvidlag 60