BOKRECENSIONER inget undantag. För det första har han funnit sig föranlåten att normalisera Swedenborgs ”barbariska ortografi och interpunktion”. Den må nu vara barbarisk eller primitiv men i mitt tycke är det att beröva originalet en del av dess tidstypiska charm, och utan all jämförelse för övrigt är det ett förfarande av samma slag som när Vatikankonservatorerna, utan att fatta den antika hudbehandling som vissa marmorskulpturer en gång måste ha haft, tog och polerade upp sina gubbar och förmodligen nötte av dem några väsentliga millimeter. Wahlunds förtjänst i ett jämförligt sammanhang är då bara att han avlägsnat fikonlövet på Swedenborg — det täckte i den Barrska upplagan av 1924 c:a6 rader. Vad som värre är för läsarens förståelse av den dunkla texten är att han okritiskt tagit upp hela den Barrska notapaparaten som innehåller de grövsta fel — att han också kallar Barrs kommentar ”läsbar ehuru huvudsakligen kompilatorisk” må ju vara ett relativt omdöme. Ur dessa noter kan bland många exempel följande grodor anföras: ”arteria pulmo-naris” = ”luftstrupen”, skall vara lungpuls-ådern, ”stratum lamellatum” = ”litet överdrag?”, måste väl vara veckat hölje, ”thy-mus” — ”timj an” (trots att Swedenborg nämner det i samma andetag som glandula renalis och vissa blodrenande körtelprocesser), skall vara brässen, ”knes” = ”knös”, detta så mycket obegripligare som texten lyder: ”Tychte ock se Zaar Peter och andre store knesar”, en lätt försvenskning av det ryska knjas (furste) och säkert gångbart mynt i det efterkarolinska Sverige. Ett stort antal andra tydningar av Swedenborgs dunkla och skiftande latinska nomenklaturer gör texten bara obegripligare då den kanske skulle kunnat bli delvis begriplig. ”Drömboken”, som f. ö. inte var Swedenborgs första fastän den eller de tidigare förstörts, är dock ett så märkligt psykiskt dokument att den hade förtjänat en verklig kritisk upplaga och en sådan skulle kanske bara kunna åstadkommas av en medicinare som tillika vore lärdomshistoriker, hade läst hans källor och studerat hans eget anatomiska tänkande vid tiden för drömmarnas tillkomst. Där finns nämligen ett system i galenskapen och en hel del som för oss verkar enbart fantastiskt och sjukt skulle då få sin (relativa) förklaring. Henrik Bernhard Palmaer var väl, som utgivaren påpekar, inte heller fullt normal, men det tycks ha varit av vantrivsel i kulturen och någon skruv lös hade han inte. Han skulle kunna betraktas som ett slags föregångare till Olle Montanus i Röda rummet, lika bitter och fosterlandshatande. Stilen i hans diatriber är ofta krystad och uppstyltad alldeles som tidens umgängessätt och klädebonad men för den kulturhistoriskt intresserade är han kanske just därför en bekantskap att göra. I några av de efterlämnade aforismerna är han verkligt och välgörande elak, och det mot svenska ställningar och förhållanden som ännu inte synnerligen ändrats. Gunnar Ekelöf ESTETISK MORALIST John KarlzÉN: Modernister och omoderna. LT:s förlag 1952. 12:50. John Karlzén börjar sin bok med en betraktelse i det gamla, svåra och känsliga ämnet ”Kritikerns uppgift”. Han säger att kritikern ska vara underhållande och fylld av kärlek till det vittra, pedagogisk och omsorgsfullt klargörande. Han tillägger att idealkritikern inte finns, men att det finns en del bra kritiker. Sedan övergår han till att i en rad ”essayer och causerier” visa, att han är en bra kritiker enligt sin egen norm, en man som älskar böcker och kan berätta klart och fängslande om föremålen för sin känsla. Han tycker illa om dogmatiska litteraturbedömare, ”provryttare i andliga strömningar”, och han fäster stort avseende vid sådant som stil, formtukt, konstnärlig disciplin; ett av hans honnörsord är ”ordväljare”. Men detta betyder inte att hans patos vore begränsat till rent estetiska ting. Han är utan tvivel estet, men estet i den fina mening som ideologiska provryttare inte alltid har organ för: i den meningen att det estetiska till sist är en moralisk fråga. Litteraturen, säger han, är ”en andlig procedur som tar sikte på resultat vilka bör förtydliga och fördjupa det livssamman-hang vi är infogade i”. Och: ”Lyckas jag med det myckna bokläsandet fördjupa, förtydliga och berika min tillvaro, ge den ljus och nyan ser (ack, du folk i Nifelhem!), värme, överblick, klarhet, reda och harmoni, då har jag förstått vad det ska tjäna till.” Också parentesen säger en del. Karlzén är ”den hemvändande svensken”, som har farit vida i världen och kommit tillbaka fylld av förväntningar som verkligheten grymt har svikit; en verklighet av robotstil, förflackning 61