BOKRECENSIONER och inskränkt självgodhet. Han reagerar ”mot den alltför invecklade apparaten kring levandet, mot det cyniska strebrandet och klättrandet”, han tvingas ständigt inskärpa ”att vi inte borde utgå från det borgerligt förträffliga, att det prydliga och välordnade har ett värde bara om det uppbäres av sinnets öppenhet och hjärtats renhet, av medkänsla och godhet”. Det är det som är Karlzéns egentliga patos: saker som borde vara intill pinsamhet självklara men inte är det utan bara ser intill pinsamhet troskyldiga ut när de formuleras i raka ord. Karlzéns ”esteticism” ger honom ett förhållande till orden, som låter honom formulera enkla och viktiga sanningar så att de inte blir troskyldiga utan får just den verkan som han vill att skrivna texter ska ha: nyanserande, klarläggande och fördjupande. Men det estetiska är svårt, inte bara någonting som man väljer, och därför kommer det att fungera värdefullt också på ett annat sätt. ”Då hovmästaren släcker ljuset för andra gången” — heter det i en uppsats om Irja Browallius — ”viskar den sensible i sitt groggglas att han ska skriva en bok, ja, det ska han verkligen, för han har upplevt så mycket och han har känt så starkt; och han glömmer därvid bort att all konst till nittionio procent är svett.” Svetten är en moralisk kvalitet eller i varje fall ett moraliskt symtom, ett tecken på att karaktärsdaning pågår: om den skrivande ska kunna påverka sina läsares verklighetsuppfattning moraliskt, måste han själv ha en starkt utvecklad yrkesmoral. Karlzén älskar att berätta om författare som fyller sina papperskorgar med kasserade sidor och oavbrutet ändrar i sina manuskript; han talar med speciell värme om Klara Johanson och Sigfrid Lindström, stilens dyrkare och kanske martyrer; och han grips av helig vrede vid tanken på alla de monstruöst skrivna läroböcker, vilkas ”stil” blir normerande för omisstänksamma ungdomar som aldrig hittar vägen till den riktiga litteraturen. Av detta skulle naturligtvis kunna bli en sorts sekterism, en överbetoning av det fulländade och utsökta, om Karlzén inte hela tiden hade den ”innehållsliga” sidan av sitt patos aktuell. Det har han emellertid, i så hög grad att han med nästan förvånande lätthet kan bevilja dispens från sitt estetiska kompetenskrav. Han gör det i fråga om Martin Koch, vilket är ytterst rimligt, han gör det — med reservationer — i fråga om Evert Taube, han är så generös att han till en viss gräns gör det i fråga om Bengt V. Wall. Men inte hur långt som helst. Inför Walls senare produktion tar han, för enda gången i boken, till storsläggan: han kan gå med på mycket, men inte på försöket att sätta likhetstecken mellan vitalitet och smaklöshet, hamsighet. Det är uppenbart att de olika exemplen — från Lindström till Wall — ger goda argument för Karlzéns estetiska moralism. Boken heter ”Modernister och omoderna”, en något meningslös titel som bara har anknytning till ett av ”causerierna”, där författaren lugnt och skickligt bemöter en del vanliga invändningar mot den första gruppen. Annars är att säga, att Karlzéns frikostighet och entusiasm också har att göra med en ganska tydlig skepsis mot kritik över huvud taget — en sund skepsis, i stort sett, men något farlig för yrkesmoralen. Den sistnämnda är inte fullt så sträng hos essäisten Karlzén som hos novellisten. Läsningen av Ljungquists ”Azalea” är sällsynt givande, rent häpnadsväckande close, ett prov på den explikatoriska lidelse som kanske borde ha varit med bland bestämningarna av idealkritikern. Några andra avsnitt är också i hög grad lärorika, de flesta är åtminstone aptitretande. Men boken innehåller dessutom en och annan sak (och en och annan sida i andra saker) som verkar alltför flyktig, alltför litet sägande, anteckningar av en lärd amatör — i ordets goda mening visserligen — som för tillfället inte vill svettas alltför mycket. Karlzén är läsbar också där, eftersom han inte kan låta bli att skriva bra och uttrycksfullt. I det avseendet är han aldrig bekväm eller slapp. Men det finns andra avseenden i kritikerns speciella moral, trots den Morgensternska halvsanning som är bokens motto. Sådana antydningar skulle vara obehövliga om det inte fanns mycket i Karlzéns bok som är bra, bättre, ypperligt. Bengt Holmqvist HUMANIST PÅ RESA Algot Werin: Utjärd och hemjärd. Gleerups 1952. 9:50. Litteraturhistoriska verk och litterära essayer har numera inte någon läsekrets att tala om hos oss; det är som om även bildade läsare hyste en viss misstro mot genren som ju dock när den är som bäst har så mycken människokunskap att ge. Naturligtvis beror 62