BOKRECENSIONER en del av denna misstro på litteraturhistorikernas allt längre drivna specialisering som onekligen krymper synfältet och också på den omständlighet som ibland får tynga ner behandlingen av även skäligen obetydliga ämnen. Därför blir man glad åt att en solid litteraturhistoriker som Algot Werin — specialist på Tegnér och svensk 1800-talslittera-tur — förmår i essayns fria form nyttiggöra sin lärdom på ett väsentligt och allmänbegrip-ligt sätt. Professor Werin har flera essaysamlingar bakom sig, som alla utmärker sig genom sin flärdfria klarhet och sin sant humanistiska anda; man har alltid intrycket att vad han skriver om angår honom och följaktligen även oss: i essayns form bjuder han med andra ord på ett stycke livsförklaring. Fråga är emellertid om Werin någonsin publicerat en lika personlig essaybok som den han i höstas gav ut till 60-årsdagen. Liten till formatet och typografiskt behaglig bjuder den på en högst förtjusande lektyr; dessa korta uppsatser binds samman av en gemensam stämning och har alla den stora enkelhet som bara år och erfarenhet ger. Boken får sin karaktär av att Werin den här gången upplever sin beläsenhet på ort och ställe. Under en medelhavsresa har han bl.a. Homeros, Goethe och Fredrika Bremer i följe, under färder i Yorkshire och Skottland söker han upp flickorna Bronte och Stevenson, och de personliga reseminnena ger naturligtvis en särskild färg åt de litterära strövtågen. Samlingen inleds av en betraktelse, ”Historiens brunn”, där ackordet slås an: människan känner igen sig själv ner genom seklerna. Under medelhavskryssningen, som de närmast följande uppsatserna anknyter till, blandas gårdagen med nuet på ett sätt som blixtbelyser människans villkor. Vad Odysséen diktar om blir fullt gripbart, och Werin kan på medelhavsfärden citera Goethes ord om att ”nu först har Odysséen för mig blivit ett levande ord”. Men han har också Vilhelm Ekelunds ”Grekisk bukett” med sig i fickan, och en dikt av Alphäos från Mytilene om grusade städer aktualiseras vid besöket i ruinstaden Efesus, på skaldens tid ett blomstrande affärscentrum. ”Men går så tanken till Mykene och andra städer, som för efesierna och deras samtida levde endast som namn och sägen, som för skalden från Mytilene var lika avlägsna som Efesus för oss är dött och j ordat — ja, då svindlar tanken, som alltid när man blickar djupt i historiens brunn.” Werin erinrar också om att Bjömståhl, som under sina resor i dessa trakter anställde några reflexioner om civilisationens vandring västerut, redan 1776 kunde skriva i sin dagbok: ”Ho vet, om icke också vi en gång torde få lov att sända vår ungdom till Amerika för att lära där bokvett och seder, som de nu få ifrån oss.” På liknande sätt öppnar Werin ständigt intressanta perspektiv, vare sig han gör strandhugg på Malta med Fredrika Bre-mers ”Livet i Gamla världen” i handen eller han vid synen av templets vita marmorfragment på Kap Sunion — ”lyft som en lyra mot arkipelagen” — anför några sköna strofer av Hjalmar Gullberg. Dennes dikt har fogats in i den fina meditationen över antikt tempel och gotisk katedral, uppfattade som uttryck för motsatta själslägen, och Gullberg är även med i den lilla utredningen av ”skånsk hel-lenism”, representerad också av Tegnér, Ola Hansson och Ekelund. Med samma handlag är de tre engelska studierna utformade, också de frukten av resor i minnet och i nuet och mindre tillfälliga än vad essayer ofta är; med systrarna Bronte vilkas livshistoria är så fascinerande är Werin sen gammalt förtrogen. Över huvud får denna bok med all sin soberhet mycket av sin värme genom att den handlar om ting som under ett helt liv stått författarens hjärta nära. Därför faller det sig helt naturligt att minnesboken avslutas med några barndomserinringar från Skåne, ovanligt rättframma och riktiga, utan litterärt koketteri. Werin är mycket litet jagbetonad, och när en sådan människa halvt förtroligt vänder sig till en lyssnar man särskilt uppmärksamt. Hugo Kamras KLARÖGD IAKTTAGARE Victor Vinde: Mitt i Europa. Norstedts 1952. 17:50. Hur det kom sig att Victor Vinde vid unga år förälskade sig i Paris till den grad att han valde ett yrke som möjliggjorde en förlängning av hans vistelse där på obestämd tid, tidningskorrespondentens, skulle man gärna vilja veta lite närmare om. Men när han nu som de svenska Paris-korrespondenternas Nestor i hotfull närhet av halvsekelgränsen ger ut en memoarbok får vi tyvärr veta mycket litet om hans personliga upplevelser. Vi får 63