BOKRECENSIONER glimtar av tjugoåringens försök att orientera sig i Paris’ politiska och litterära liv och av hans tydligen mycket litet inbringande verksamhet som introduktör av svenska författare i fransk press och vid franska bokförlag. Men i det sammanhanget förs Eyvind Johnson och Rudolf Värnlund in på scenen för att ett stycke framåt dominera den. Vi får intima närbilder av deras liv sådant det gestaltade sig under den första hårda kampen för erkännandet, vilken i Johnsons fall delvis utkämpades på fransk mark. Det är ett värdefullt bidrag till 1920-talets litteraturhistoria och till den allmänna tidsbilden. Men jag kan inte värja mig för intrycket att åtminstone de båda författarnas mellanhavanden med sina förläggare faller något utanför Vindes ämne. Å andra sidan är Vinde till den grad sammanvuxen med det yrke som slutligen blev hans, att hans berättelse om sina journalistminnen också ger en mycket klar bild av hans egen personlighet. Han tar sitt yrke fruktansvärt allvarligt, närmast som ett kall — men bara så länge han får utöva det så som det enligt hans uppfattning bör utövas. Han skulle aldrig ha dugt till att från någon totalitär huvudstad telefonera hem propagandadepartementets och censurens förvridna syn på sakerna utan alla egna kommentarer. Någon tangent i ”Goebbels’ piano” blev han aldrig. Hans vistelse i marskalk Pétains Vichy blev kort, just därför att han envisades med att smuggla ocensurerade skildringar till Göteborgs Handels- och Sjöfarts-Tidning, som han då representerade. Hans frimodiga och uppriktiga korrespondenser från Frankrike före, under och efter det stora sammanbrottet bidrog i mycket hög grad att i vårt land sprida sanningen om nazismen. Vinde berättar dock nu åtskilligt som av olika skäl inte kom med i hans tidigare korrespondenser. Högst roande är att höra hans berättelse om Pierre Lav als utgjutelser vid middagsbordet i det tyskockuperade Paris i november 1940. Vi får också höra om Vindes erfarenheter under tre krigsår i Stockholm. Han ger några snapshots från utrikesminister Günthers berömda exposéer för pressen och kommer till resultatet att excellensens förkunnelse var så pass bisarr att han inte gärna kan ha trott på sina egna ord: han visste att dessa skulle inrapporteras till Berlin och försökte därför först och främst göra ett gott intryck där. Jag hörde också många Günther-föreläsningar under krigets mellersta skede, och mitt intryck var delvis ett annat. Jag fick den bestämda uppfattningen att Günther var i god tro, när han med mängder av indirekta hjälpmedel försökte bibringa sina åhörare den fasta förvissningen att Tyskland redan hade segrat och att västmakterna utgjorde en quantité négligeable. På den tiden riskerade man som bekant att från officiellt håll stämplas som ”osvensk”, om man vägrade att uppfatta Churchill och Hitler som lika goda kålsupare. Ett monument över den tidens ”svenskpropaganda” restes i det betänkande som byråchefen Ekblad i UD på officiellt uppdrag utarbetade och som Vinde nu i brottstycken överlämnar åt offentligheten, såvitt jag vet för första gången. Det skadar inte att Vinde rör litet bland de små och stora löjligheter som präglade svensk offentlighet under kriget. Han är f. ö. minst lika god svensk som den tidens svensk-hetspropagandister. Även en lång utlandsvistelse kan, skriver han, aldrig föra till fullkomlig assimilation, därför att man aldrig kan helt leva sig in i ett främmande folks traditioner och sätt att se. Hans i vissa avseenden ganska kritiska syn på Frankrike visar också att detta stämmer åtminstone i hans fall. Att Vinde ser med klar blick och oförvillat omdöme på franska och svenska förhållanden dokumenteras fullkomligt oemotsägligt av den både nyttiga och fängslande bok som han nu har publicerat. ÄKE ThüLSTRUP HANDLINGSMÄNNISKAN Cecil Woodham-Smith: Florence Nightingale. Översättning av Nils Holmberg. Forum 1952. 18:50. Ert förslag preciserar inte ordentligt hur köttet skall komma från kommissariatet i soldaternas grytor eller hur kläderna skall komma från intenden-turförråden till soldaternas kroppar. Allt sådant måste vara klart på förhand. Annars får ni liksom i Krim bara folk som skjuter ifrån sig ansvaret. Denna kritik av en organisationsplan för en engelsk armé i Canada avlevererade Florence Nightingale 1861 och man blir glad över dess kärva saklighet och känner det starka väsen som bär upp den. För henne själv betydde det bara en detalj i den långvariga kamp hon förde mot statsbyråkratin och de-partementsoredan. 64