BOKRECENSIONER I sin berömda essay över Florence Night-ingale tolkade redan Lytton Strachey hennes ofantliga livsgärning som framsprungen ur en sorts besatthet, och bilden av henne i detta avseende blir inte förändrad i den nya biografi som Cecil Woodham-Smith har skrivit. Men utan att ge en förskönad bild av sitt föremål är den ömsintare skriven. Man märker att det är en kvinna som ur brev och dagboksfragment vill läsa ut och komma nära all den vånda som en ostillbar handlingsoro vållade. Lytton Stracheys porträtt är oöverträffat i sin elegans och precishet. Han är betraktaren och det är bara hans egen röst man hör. Cecil Woodham-Smith försvinner nästan själv. Hon är berättare och Krim-episoden, som upptar en tredjedel av den svenska upplagan, blir därför höjdpunkten i hennes biografi. När det gäller andra perioder, har kanske hennes ihärdiga avlyssnande av brevens tonfall alltför mycket färglagt hennes egen stil. Hon sätter sig så in i sitt föremåls situation, att hon blir skumögd för vad som hänt i vidare mening. Då kanske man åter längtar efter distansen, efter urskilj aren. Florence Nightingale hindrades av sin familj från att ägna sig åt vården av sjuka. I synnerhet lade hennes mor och syster hinder i vägen och i flera år utövade de ett slags tyranni över henne. Man blir av biografin övertygad om att hennes rastlöshet till stor del berodde på att hon under många år i ensamhet måste ladda upp sin handlingsiver och dölja sina intressen och att hon först på sin ålderdom försonade sig med sin mor. Miss Nightingale är handlingsmänniskan, som aldrig finner sin handlings slutmål, som bara känner tomhet, när något är slutfört, därför att det ändå inte är så fulländat som hon tänkt sig. Då hon skrev de rader, som inleder denna recension, stod för hennes inre bilderna från Krim. Det skulle aldrig lämna henne, att otaliga människor fick lida och åter kunde få lida för att saker inte funktionerade. Hon såg för sig båtlaster med skjortor och filtar, som ingen delade ut, därför att det inte fanns skrivna rekvisitioner och ingen som ville ta ansvar. Siffror, statistik, undersökningar och rapporter blir under åratal hennes enda trygghet, och hon hetsar sig själv och sina medarbetare fram mot slutmålet: att reformera inte bara arméns utan hela Englands sjukvård. Mycket äkta framstår i biografin Florence Nightingales inställning till sin berömmelse. När hon kommer hem från Krim betraktas hon som ett helgon och folket vill se och hylla henne. Hon blir bara besvärad av detta, därför att hon anser det stå i vägen för vad hon vill uträtta för att reformera sjukvården. När hon bestämt avvisar alla offentliga hedersbetygelser, har man ett intryck att de verkligen är henne likgiltiga, och de brevuttalanden, som Cecil Woodham-Smith i detta sammanhang citerar, blir därför djupt värdefulla. Att biografin ger en ypperlig skildring av de sociala förhållandena — bakgrunden till Florence Nightingales reformarbete — måste till slut framhållas. Översättningen av Nils Holmberg är vårdad, ehuru det kunde ha meddelats, att den svenska upplagan är förkortad. Carl-Erik af Geij erstam KORTARE ANMÄLNINGAR Axel Strindberg: Stick och ståndpunkter 11. Folkets i Bilds förlag 1952. 6:75. Det kan möjligen förefalla en smula anspråksfullt att i bokform sammanställa alster som enbart och uteslutande har dagsjourna-listikens karaktär. Men Axel Strindberg är inte bara en av våra finaste yngre dramatici utan också en av våra frejdigaste och friskaste publicister, och man läser honom alltid med nöje och behållning, ofta med instämmande, även om han på sina ställen skattar åt en publikfriande folklighet i uttryckssätten, åt en hejig lågprosa som inte är honom fullt värdig. Bland våra socialdemokratiska publicister är han en av dem som tydligast och skarpast markerar gräns mot kommunismen och som aldrig tröttnar att inskärpa, att kraven på fri kritikrätt, på oinskränkt tanke- och yttrandefrihet hör till vårt oförytterliga västerländska arv. Han förenar sålunda klart liberala idéer med den strävan mot ekonomisk jämlikhet, varförutan demokratin förvisso aldrig blir mer än halvgången. Särskilt synpunktsrik och stimulerande är emellertid hans teaterj ourna-listik; där är han på sin mammas gata och håller sig envetet kvar fastän försök har gj orts att köra bort honom. Holger Ahlenius 5 BLM 1953 I 65