TEATERKRÖNIKA av EBBE LINDE ”Fångarnas natt” i Östergötland Christopher Frys kyrkospel ”Fångarnas natt” (”A Sleep of Prisoners”) i översättning av Erik Lindegren framfördes den 21 nov. för första gången för svensk publik. Det skedde på stadsteatern Norrköping-Linköping och med Max von Sydow, Ingemar Pallin, Sture Ericson och Erik Strandell i de fyra rollerna. En smula av en konstnärlig bragd för dem och teatern, men för teaterchefen Johan Falck den sista spiken i hans likkista, eller kanske riktigare i den flygande koffert, som hastigt och lustigt skulle förpassa honom till andra, och låt oss hoppas mera tacksamma teatraliska jaktmarker. De folkliga spetsarna i Norrköping förtörnades över detta krångliga krön på en redan som alltför svår ansedd repertoar, var värsta stötestenar dittills varit Anouilh och Shakespeare. Deras opinion förenades med den kör av fromma klagovisor, som veckan efter premiären fyllde lokalbladen med upprördhet över att Adam, Abraham och t.o.m. Gud fick förekomma på teatern, därtill i sällskap med ord som ”skit”, ”förbannade skavsår” o.a. profant soldatspråk. Föga halp att teaterledningen hade skjutit fram föreställningen som klubbteater, dvs. programmatiskt exklusiv, och att man inbjöd stadens prästerskap att se och diskutera. Måttet var rågat. Krönikören är inte hemfallen åt någon större beundran för den bibliska symbolvärlden och är ej heller någon helt glödande anhängare av det moderna friversdramat, som jag tror är och blir en episod. Men gäller det Christoper Fry, så föredrar jag honom absolut när han sätter kväkarsidan till och talar allvarligt, och så pass enkelt han kan, om de religiösa ting, som för honom är väsentligheter, såsom sker i ”The Boy with a Cart”, ”The Firstborn” och även i detta stycke; framför när han excellerar i det skimrande, men förkonstlade och tomma, estetiska såpbubbleblå-seri, som fått så mycken applåd i Oxford och Westend. Inte för att den är någon idealisk teaterpjäs, denna lilla scenberättelse om fyra krigsfångar, som stängts in en natt i en kyrka, och i drömmar upplever gammaltestamentliga episoder och sammansmälter dem med sin egen och allas vår andliga situation. Fast språket är klart och enkelt för att vara Fry, så är det åtskilligt krystat här och där ändå, och tråden är svår att följa, med sina tråcklingar mellan legend och verklighet, mellan dröm och vaka. Riskabelt entonigt är också det hela. Man hotar att inslumra, eftersom sömnen är andaktens broder. Men så spritter man till klarvaken vid någon etsande vändning och upplever då intensivt den predikan om vånda och försoningshopp, som här talar ur starka bilder, starkare än ur något annat religiöst problemdrama jag upplevt sedan ”Mordet i katedralen” (vars formspråk var helt annorlunda). Var dessa hjödpunkter inställer sig beror mycket på spel och regi. I Norrköping blev det framför allt sista visionen, den med de vandrande männen i krigets brinnande ugn, som fick oförglömlig utprägling. Jag har inte sett någon engelsk föreställning att jämföra med, men väl en tysk på Münchener Kammer-spiele. Där var det snarare scenerna i predikstolen och Isakepisoden som blev kulmen. Det är värt att hålla fram den starka misstänksamheten, för att inte säga fientligheten mot teatern inom troende protestantiska kretsar, framför allt frikyrkliga, mot den utpräglade benägenhet att ta teaterns propagandaresurser i bruk för egna syften, som gör sig gällande inom det katolska lägret just nu. Där röjs en olikhet i världsvishet, modernitet och taktisk blick, som inte bådar gott för Luther; men också från hans anhängares sida en rigo-ristisk etisk intransigens, som får en att tänka på Platons dom över diktarna och liksom den är värd respekt, om inte just instämmande, från oss som håller på dikten, och på teatern. Jesuitspel i Uppsala Teaterrepertoaren i Sverige som i de flesta smärre länder har ju alltid varit starkt beroende av vad som förekommit i Paris och 66