TEATERKRÖNIKA London ett par år tidigare. I allmänhet är det därvid de största succéerna eller de mest debatterade framförandena som reproduceras; sällan gör man personliga fynd ur storstädernas rika flora av intressant och obemärkt. Fritz Hochwälders ”Så ock på jorden” fick i Paris i fjol livlig rekommendation av Frangois Mauriac och gick tämligen länge med Victor Francen i huvudrollen. Det var därför kanske inte så underligt om Uppsala stannade för stycket just i december 1952. Teatern har ju tidigare givit Mauriacs egen senaste pjäs. Hochwälders är dessutom ett stycke klassiskt stram och välbyggd teater över ett väsentligt tema. Vill man inte acceptera hur det löser sina frågor, så hjälper det i alla fall till att framställa dem effektivt. Temat är det tolstoj anska, att man inte bör motstå den som är ond. Men Tolstoj existerar ännu inte för dramats tankevärld. Det gör däremot i hög grad Ignatius Loyola och Frans Xavier. Vi befinner oss i Buenos Aires 1767, det år då den 150-åriga jesuitstaten kapitulerade för världsligt maktspråk. Det finns ingen erotik i pjäsen, ingen enda kvinnlig roll (däremot 17 manliga). Allt rör sig kring frågan om man bör sätta hårt mot hårt för en sak, som här framstår som alltigenom god. Det bör man inte, får vi veta, men utan mer ingående idédebatt, om man mönstrar saken rätt, och mest med den motiveringen att jesuitordens högste i detta fall beslutat så. Vad stycket inskärper och heroiserar är sålunda egentligen lydnad för den andliga överheten. Lydnad intill döden, även om det kostar på, och går ut över allt som man dittills ansett som sitt livsverk. Framförandet var på det hela taget mycket gott, med förebildlig regi och en rad starka och jämna insatser. Över dem alla reste sig Carl Ström, som gjorde den jesuitiske lands-ledarens roll så lugnt och avspänt och dock med så fullständig inlevelse och auktoritet att jag gärna skriver under en annan anmälares ord att han aldrig torde nått högre. Mot denne den andliga styrkans representant stod Magnus Kesster som representant för den jordiska styrkan. Också han har fått lovord, men dem är jag mindre beredd att attestera. En ridå-fallsreplik som ”Ja, vi har segrat — Guds rike har gått åt helvete!” kräver absolut mer av cynisk bonhomie än Kesster hade införlivat med sin torrt korrekta typ, och dramats diffusa slutord från hans mun: ”Jag bekänner!” måste på helt annat sätt vara ett ångestrop, som i sig samlar det ondas bankruttförklaring och kvietismens triumf. Nu lät han som det vore fråga om att bekänna färg i kortspel ungefär. — Men med allt tillsammantaget är det dock stora framsteg teatern har gjort sedan sin tillblivelse. Låge den 66 km åt SSO vore den utan gensägelse Stockholms näst främsta talscen nu, och långt närmare i kvalitet till Dramaten än till Intiman eller Nyan. Ett stycke som detta är naturligtvis inte katolsk propaganda genom sin diskussion av våldet eller förhållandet mellan idé och realpolitik, eftersom påvekyrkan knappast har någon fastlagd doktrin i dessa ting. Det är det däremot genom sitt förkunnande av religiös auktoritarism och genom sitt reservationslösa skönmåleri av en sådan företeelse som den koloniala jesuitstaten, vilken väl när allt kom omkring inte bara var filantropi utan också hade för Orden en ekonomisk sida, likaväl som fastighets- och bankengagemangen har för Filadelfia, och för Frälsningsarmén dess hotell. Därtill var den förknippad ej blott med mönstergilla rationella institutioner, utan ock med ett spioneri och en andlig ofrihet utan like — se Olof Högberg, ”Under Jesu bröders spira”. Så som förhållandena utvecklar sig ute i världen är det bara naturligt om ytterligare pjäser med katolsk mentalitet står på lut litet varstans i teaterkanslierna: Claudel, Bernanos, Marcel, Mogin. Må de komma, som nyttig information, bara man gör klart för sig att det rör sig om en infusion av främmande blodgrupp, och att man för balansens skull då också borde kunna fordra en motsvarande import av all den lika propagandistiska, lika främmande, lika dogmbundna, men också lika tidstypiska, lika intressanta och lika formellt fulländade dramatik som finns österut: Bert Brecht, Iwasziewicz, Nuschich, Vichneskij, Podogin, Katajev, Kornejtsjuk och allt vad vet jag. Men åt det hållet går det trögt med ”medfölj andet”. S ar tres ”Djävulen och Gud Fader” Jag hörde i maj i Köln ett föredrag av den tysk-österrikiske modedramatikern och kvasi-tänkaren Kurt Becsi. Han fann inte ord nog föraktfulla för att uttrycka hur passerad den psykologistiska humanismen i hans ögon var. Enligt honom fanns det bara en enda värdig motspelare till den katolska frammarsch, som han hyllade, och det var Jean Paul Sartre. 67