TEATERKRÖNIKA Nu har dödförklaring av motståndare i alla tider hört till de billigast åtkomliga stridsmedlen och är inget för en förnuftig människa att särskilt låta sig imponeras av. Hur många gånger har inte kommunisterna dödförklarat kapitalismen — och striden utestår än. Men oavsett giltighetsvärdet är detta val av finalist från ena partens sida lika intressant som symptom som det är beklämmande genom sin antiempirism. För är det inte så att Sartre genom sina överdrifter är en ganska lätt motståndare i själva verket? Åtminstone sådan han framstår i sin stora pjäs ”Djävulen och Gud Fader” (”Le Diable et le Bon Dieu”), som hade urpremiär i Paris i juni 1951 och svensk premiär i Göteborg den 21 november. Tid: tyska reformationskrigen. Götz belägrar med sin armé Worms, där befolkningen har gjort uppror mot biskopsregementet och stängt in prelaterna och allt deras anhang i katedralen där de hotas av snar svältdöd. Götz’ avsikter är oklara. Han anser sig själv vara en radikalt ond man, för han vill ha hämnd på mänskligheten och på Konrad, sin bror, som har berövat honom, bastarden, fädernearvet. Chef för rebellerna i staden är Nasty, en femtonhundratalskommunist. Den enda präst han någorlunda tolererar är fattigprästen Martin, som han inte vågar sig på, för folkets skull. Martin å sin sida vill leva i Jesu efterföljd och vara god, men hans fromma avsikter bär skröpliga frukter. I dödsögonblicket överantvardar den av folkhopen mördade biskopen stadens hemliga nycklar till Martin — och han gör det med ett gapskratt ännu i dödsångesten över det lyckade skämtet, för nu står Martin inför valet orn han skall låta nycklarna vara oanvända och låta prästerna dö, eller släppa in Götz i staden och därmed sannolikt låta ett ännu väldigare blodbad gå ut över det ringa folket. Han väljer Götz, men först sedan han haft ett upprört samtal med krigaren — och då i det uttryckliga syftet att bevisa för Götz alt denne inte är så fri som han tror: inte kan göra annat än det onda. Men den utmanade Götz antar utmaningen och vill visa att han är fri. Han spelar tärning med Gud, med det förutskickade beslutet att bli god om han förlorar — och han fuskar för att förlora, så demonstrationen skall bli av. Nu är han god, alltså. Det får svåra konsekvenser för dem som följt honom. Soldaterna får ett avsked som de inte alls gillar, och hans våldtagna frilla likaså; bönderna kan inte sköta de åkerlappar de får gratis, ingen är tacksam men alla tappar respekten. Han är tvungen tillgripa fromt bedrägeri för att återställa den. När han till slut går över från det stora formatet till det lilla och upprättar ett Gudsrike i jordisk miniatyr, en Ljusets stad, eller man kunde väl säga ett Neutralien — så kan detta avrustade samhälle inte försvara sig och ett fruktansvärt blodbad på dess invånare blir hans goda gärningars resultat. Slutsats: man kan varken vara radikalt god eller radikalt ond. Funnes det en gud, så skulle det kunna ske. Alltså finns det ingen Gud. Och det enda människan kan göra är att sätta sig ett eget, fritt valt mål, och sätta in alla krafter på det, med mord eller ädelmod som det för tillfället passar. Götz blir bondehärens krigförare igen, en kondottiär för självvald fana. En frihetens apostel, enligt Sartre. Det låter dramatiskt, och det är så — ett stort färgrikt historiskt skådespel med rafflande poänger och upprörda scener, mycket verkningsfullt iscensatta av Bengt Ekerot — men är det bevisande och är det taktiskt? Knappast. Genom att koppla hop den avsedda logiska kritiken av gudsföreställningen med sin moraliska nihilism, har Sartre enligt min mening givit katolikerna trumf på hand. Ger man de gudliga det monopol på saktmod och mänsklighet som de är så måna själva om att tillskansa sig, så kommer man inte långt mot dem. Det finns väl andra skäl att uppträda försynt och lagligt än det abstrakta bibelbudet. Dessutom, detta monomana om friheten och valet! Frihet kan psykologiskt sett inte vara annat än en känsla, nämligen den som inställer sig när yttre eller inre hinder avlägsnats, vilka stod i vägen för realiserandet av något åtrått. En fri människa handlar, men har inte känslan av något val, och egentligen inte heller av någon viljeakt. Valet är redan ett stycke ofrihet, och viljan är något som bevisligen bara subjektivt uppleves när den blir hämmad. Att ständigt gå och känna sig vilja och välja är inte en sund och hel människas kännetecken, utan en splittrad människas, ett tecken på en sorts tvångsneuros. Allt detta inte som sista ordet, vilket ingen har, men som synpunkt, och som påminnelse att psykologismen kanske inte är så död som existentialister och katoliker älskar att gemensamt intala sig. Kolbjörn Knudsen var grandios som Görtz 68