TEATERKRÖNIKA och de har nog rätt som menar att ingen annan svensk skådespelare i dag kunde göra den rollen så fulltonigt. Han skrällde och skrävlade mindre tomt än Pierre Brasseur i Paris, och var långt mindre infamt äcklig än Walter Frank i Berlin: han var bara frifräsa-ren och kondottiären. (I ett radioframförande av pjäsen lät han betydligt sämre.) Storartad i sin kraft syntes mig också Olle Florin som Nasty, medan Jean Vilars bleka skuggbild av Martin nog var att föredra framför den mera knutna franciskan, som Erland Josephson gjorde i Göteborg. Skökan Katarina, som i Paris gjordes med mycket attraktiva, spotska och dröjande later av pseudonymen Marie Oliver, en prestation som imiterades i Berlin, fick här ett snärtigare och naturligare snitt genom Margit Carlqvist. En kvinna till är med, ett helgon: hon gjordes i Paris av Marie Casarès, i Göteborg hade Annika Tre-tow lagt sina säkra händer på henne, men rollen var starkt nedskuren. Benkt-Åke Benkts-son gjorde festligt den tacksamma lilla rollen som avlatskrämaren Tetzel. Slutligen är att säga att det inventiösa scenbygget var av Carl-Johan Ström, och att det avsevärt förkortade de många väntetiderna mellan de många tablåerna, som störde rytmen i Paris, utan att dock helt upphäva dessa väntetider. (I Berlin spelade man nästan utan dekor och rekvisita, bara några linjer i en skioptikonbild på en tjärad vägg, och utan färg i kostymerna, svart sammet, svart siden, vitt linne, grå lumpor, bara ett enda violett smycke på den heliga kvinnans hals som liten färgklick i allt det svarta och gråa.) Det har varit ett skämtsamt talesätt om Sartre, att parisiska teatermän på tal om honom alltid säger: ”tja, han är ju stor filosof!” och akademikerna: ”tja, han är ju en stor dramatiker!”. Undras om de senare inte har mest rätt ändå, i detta celebra fall. Fyra svenska urpremiärer Jag antecknar i korthet tre svenska urpremiärer, som jag bevistat under hösten, därav två finlandssvenska; samt en som tyvärr har gått mig förbi. ”Du ropar i natten”, av Hans Hergin, Göteborgs stadsteaters studio, 22 nov. Ett konventionellt, men smart gjort teaterstycke med sex goda roller, i stående interiör. Handlar om motsättningen i äktenskapet mellan kvinnans krav på s.k. trygghet (fast lön, social ställning, pensionsutsikter) och mannens krav på plats för sin individualitet (rätten att gå i strid och ta risker). Mannen i det äktenskap det här gäller har kommit i underläge i striden på grund av en affärsförbrytelse som han råkat begå och har fått avtjäna. Den har avsatt skuldkänslor som hustrun vet att slugt utnyttja. Föräldrarnas konflikt speglas också i barnens reaktioner. Slutet med ett gevärsskott, vars verkan man inte får veta, är litet billigt och utspekulerat, men annars är det en skicklig debutpjäs. Regi: Knut Ström. ”Gräsburen”, av Mary Mandelin, Svenska Teatern i Helsingfors, 25 okt. Ett halvt surrealistiskt stycke om en gåtfull vandrerska med en fågelbur, som hon samlar gräs i, och hennes besök i en förfallen herrgård med andligen söndervittrade invånare — en plats där hon har varit förr, visar det sig, och där hon plockar upp en ung mans själ och begåvar honom med sin egen räddande oro. May Pihl-gren gjorde huvudrollen ganska fängslande. Mig erinrade pjäsen om Kjeld Abells ”Vet-sera”, i skildringen av den gamla herrgården och i det ymniga bruket av mystifikation. ”Natt över tre”, av Walentin Chorell, Lilla Teatern i Helsingfors, 29 okt. Ett triangeldrama på fri vers, utan mycken yttre handling men rikt på inre kastningar, med successiv medvetandegörning av situationens hela komplikation på alla de tre händerna. Stående dekoration. Flott och intressant som det mesta av den produktive författaren, och som nästan allt han skriver inte likt något av allt det andra, han har gjort. Framförandet med Gerda Wredes dotter Chris Paischeff i den kvinnliga rollen får kallas anspråkslöst. Den urpremiär, som gått mig förbi, är Elsa Graves ”Isskåpet”, som i slutet på november och början på december upplevde en kort sejour på Kammarteatern i Stockholm. Stycket är som hennes förra en fantasi kring en kvinnas konstnärsdröm. Hon är gift när pjäsen börjar i detta fall, och får ett isskåp till födelsedagspresent i stället för det instrument hon drömt om; på köpet får hon förstås många inlindade men skarpa förebråelser för otacksamhet, när hon inte blir så glad hon skulle. Sedermera realiserar hon sina konstnärliga strävanden, och då är man strax färdig parasitera på den sociala framgången. Oavsett den litet kverulantiska bismak som finns i detta som i det förra stycket, ”Påfågeln”, tycker jag nog vid läsningen att det betecknar ett stort rent dramatiskt framsteg: fylligare psykologisk 69