TEATERKRÖNIKA motivering, större koncentration. Däremot finner man kanske mindre av den speciella groteska Elsa Graveska poesin. Louise Bojar hade en pressframgång i den kvinnliga huvudrollen. Övriga föreställningar Jag antecknar vidare från Uppsala en frivol farskomedi av fransmannen Albert Husson, kallad ”Änglavakt” (”La Cuisine des Anges”). Den hade sitt största och enda intresse genom miljön, som var franska Guyana vid juletid för fyrtio år sedan, och alltså knappast kan kallas sliten. Sliten var däremot den hårdkokta form av humor, som utvecklades, och som bestod i att tre straffångar gick omkring och begick människovänliga småmord. De tre gynnarna spelades dock mycket bra av Ingvar Kjellson, Bengt Brunskog och Jan Olof Strandberg, och en kolonial handelsman alldeles ypperligt och fint försynt av Carl Ström. En psykologisk komedi av Lesley Storm, med lätta thrillerinslag, har hört till östgöta-repertoaren. André Roussins ”Pappa, mamma, barn” (”Lorsque 1’Enfant Parait”) blev ett slagnummer på Vasateatern i Stockholm (30 okt.) och Noel Cowards gamla ”Jag älskar dig, markatta” (”Private Lives”) likaså på Alléteatern. I den förra pjäsen konstaterades medverkan av Karl Gerhard, som visserligen mera sällan i någon högre mening befann sig i pjäsens handling, men roade ändå, genom sin scenpersonlighet och sin rutinerade, diskreta förmåga som publikdomptör. Den bästa skådespelarinsatsen gjordes av Claes Thelander, som numera nått en hög grad av pålitlighet i karaktärsroller. Ulla-Bella Fridh som hans syster bjäb-bade emot honom friskt och var ganska roande hon också, tyckte jag, medan Hjördis Pet tersson och Gudrun Brost bestämt tagit för legert på sina uppgifter, också för denna le-gera pjäs, där allt går ut på att alla får barn på en gång och omsider blir så lyckliga med det. En ny källarteater invigdes i Stockholm då Bengt Lagerkvist med sällskap satte i gång med Georg Büchners ”Leonce och Lena” i Yx-smedsgränd den 18 nov. Man lekte ganska fyndigt med pjäsens lätta stämningar och det minimala scenutrymmet, även om några av de unga aktörerna inte förstått sig på att begränsa mimik och gester. Mest imponerade på mig prinsessan själv, Siv Gustafsson. Pjäsen med dess återklang av Musset, silverfärgad tysk romantisk ironi och blått vemod tillhör teaterhistorien. Om denna teaterbörjan skall komma att göra det, lär väl visa sig omsider. En liknande tilldragelse har skett i Lund, där en utbrytning ur Studentteatern invigt Lilla Teatern på en iskall vind, med ett subtropiskt program av Stagnelius och Hjalmar Bergman. I Hälsingborg har man spelat Anouilhs ”Eurydike” och Terence Rattigans ”The Deep Blue Sea”, kallad ”Livet måste levas”. Om pjäsen också måste spelas, därom har meningarna varit delade. En ganska vänlig Londonpress (”Rattigans bästa pjäs”) har kontrasterat mot en frän New York-d:o (”krystad och värdelös”). Den svenska pressen lutade mest mot senare hållet. Till teaterkrönikan bör kanske också antecknas vad alla läsare av i dag redan vet, att Karin Kavli till hösten ersätter Stig Torsslow som teaterchef i Göteborg, att John Zacharias skiftar chefsstol från Hälsingborg till Norr-köping-Linköping och att Torsslow och Bengt Ekerot går till Dramaten, den förre som chef för elevskolan, den senare som regissör. Andra omplaceringar att förtiga. 70