NEKROLOG ÖVER CHARLIE av HARRY SCHEIN Robert Payne säger i sin nyligen utkomna Chaplinbok ”The Great Charlie”, att det vore impertinent att behandla Chaplin annat än på djupaste allvar. Efter ”Rampljus” är det inte bara impertinent, det är omöjligt. Även filmens i och för sig fåtaliga komiska höjdpunkter spelas i moll och liksom på avstånd. Handlingen som sådan avser inte heller att vara rolig; den visar endast någon som är eller har varit rolig och den gör det på ett mycket allvarligt och gripande sätt. Det tragiska ackordet i ”Rampljus” gör sig mest gällande om man ser filmen i ljuset av Chaplins tidigare produktion. Publiken gråter inte så mycket över Calveros död som över Charlies. Den tar del av sista kapitlet eller rättare sagt sammanfattningen av en saga vars ljusa början var skugglös endast för de mycket sentimentala. En av Calveros sista repliker är: ”Jag tror att jag dör.” Och så tillägger han med den för denna film så karakteristiskt artikulerade medvetenheten: ”Men jag har ju dött så ofta förr.” Det är sant, Charlie har åtminstone alltid stått döden nära, lekt med döden, men som endast den odödlige kan göra, suveränt över eller bortom döden. Han har aldrig förrän i ”Rampljus” varit medveten om den och det är själva dödsmedvetandet som gör honom dödlig. Det finns naturligtvis många som anser alt Charlie, den gamle stumfilmens Charlie, dog redan med ljudet, i ”Moderna tider”, kanske i ”Diktatorn” och i alla händelser i ”Monsieur Verdoux”. En sådan uppfattning är inte enbart sentimental i sin oförmåga att se det tragiskt sammansatta i den gamle Charlie. Den är även slagen till blindhet av den nye, talande Charlies nya kläder. I själva verket var l.ex. inte ens Monsieur Verdoux’ avrättning helt övertygande. Var inte vandringen mot giljotinen som en väg mot en perverterad horisont. Monsieur Verdoux’ suveräna lugn i dödscellen var säkerligen ingen tillfällighet. Filmen slutade när den hade berättat sin historia. Om vi emellertid hade bevittnat fortsättningen hade vi antagligen sett hur Monsieur Verdoux hade lyckats lura bödeln att byta plats med honom på giljotinen eller, om han verkligen hade blivit halshuggen, hur han därefter hade hämtat sitt huvud, placerat det på sin rätta plats, gjort en artig bugning inför de församlade och därefter med ett graciöst hopp försvunnit över fängelsemuren. Anekdotfloran kring Chaplin uppehåller sig gärna vid den okonstlade clownen som, djupt imponerad och förtjust över att bli upptäckt av filmfrämmande intellektuella, glupskt slukade alla högteoretiska spekulationer om sig själv och arbetade in dem i sina följande filmer. Naturligtvis har Chaplins filmer — som för övrigt all konst — starka eklektiska element. Men jag tror att man kommer sanningen närmast om man ser varje Chaplin-film som en syntes mellan den föregående filmens tes och kritikens och publikens, ja hela samhällets antites. På det sättet är Chaplin alltid ett steg före i dialogen med publiken, oftast ett utmanande steg. Och det är sällan som utmaningen förfelar sin verkan: inför nästan varje ny film har man sagt att den är sämre än den föregående. Publiken gråter inför ”Rampljus”. Det är rätt åt den. Chaplin har aldrig förlorat sin publik som Calvero, det är publiken som har förlorat Charlie. Kanske upptäcker den till och med att den aldrig ägt Charlie på det trygga sätt som den tidigare har trott. Man förstår Calvero som yttrar sig om publiken med identiskt samma ord som Monsieur Verdoux om kvinnorna: ”Jag älskar dem, men jag beundrar dem inte.” ”Rampljus” är således inte Chaplins självbiografi utan Chaplins syn på och bokslut för Charlie. En nekrolog är på sin plats, några ord om myten om Charlie, eftersom det är denna som ger ”Rampljus” dess väsentligaste dimension. Enligt Robert Payne återkom guden Pan i sin renaste form till världen i februari 1914, klädd i vida byxor, med käpp och mustasch. 71