NEKROLOG ÖVER CHARLIE Charlie som Pan med nymfer. Ur ”Sunnyside”, 1919 som älskade kvinnorna utan att beundra dem. Och ändå är Monsieur Verdoux så sammansatt, det är inte den suveräne Harlequin som är rädd när han av misstag tror sig ha druckit giftet, det är Pierrot som återigen kommit för sent till den vackra flickan som under tiden blivit älskarinna åt ammunitionsfabrikanten. För publiken och kritiken blev denna film om mänsklig oförmåga en djup chock. I USA höjdes rasande protestrop och även i Sverige stämde man in i kören av gläfsande och gnällande foxterriers som inte längre fick nappa på de vida byxorna. Carl Björkman tyckte att filmen var maniakalisk och destruktiv och Chaplin själv antyddes vara ”erotoman, sed-lighetsnegligerande, bolsjevik och moral in-sane”. Och Torsten Tegnér, om han nu för kuriositetens skull skall nämnas, uppfattade ”Monsieur Verdoux” som en vansinnig brottslings uppmaningar att döda rika människor och han ansåg det i sin artikel nödvändigt att försvara ”modärne affärsmän” såsom mycket fredliga. Är det så underligt att Chaplin i ”Rampljus” travesterar Monsieur Verdoux: ”Jag älskar publiken, men jag beundrar den inte.” ”Publiken är en hydra”, säger Calvero. Men varje ny Chaplinfilm kastar som sagt ett förklarat ljusskimmer på den föregående filmen. Även Björkman gör avbön eftersom han betecknar Knut Jaenssons insiktsfulla artikel om ”Monsieur Verdoux” som strålande och dessutom ansluter sig till Olof Lagercrantz’ framkastade tanke att Chaplin skulle få nobelpriset i litteratur. (Om Lagercrantz hade varit filosof och Hedenius konstnär hade Dagens Nyheters två Chaplinbravader nog inte kommit till — men roliga var de ju för all del.) Man kan inte undgå att slås av det både komiska och tragiska i den situation som Chaplin skapar för sin publik med ”Rampljus”. Publiken får se sig själv på duken, som festföreställningens galapublik, vilken lika frenetiskt applåderar Calveros död som den verkliga publiken applåderar Charlies död. Samma publik som efter ”Monsieur Verdoux” lämnade biografen på samma oförstående säl t som publiken i ”Middlesex Music-hall” lämnar Calvero. Calvero uppträdde visserligen under ett annat namn, liksom Charlie i andra kläder, när publiken svek honom, men ändå var det ju samma Calvero och ändå var det samma Charlie. * ”Rampljus” är således Charliemytens epilog. Den är inte bara ett svar på publikens reaktioner efter ”Monsieur Verdoux”. Hela filmen är murad med anspelningar på tidigare Chap-linfilmer. Men Charlie uppträder inte längre 73