HARRY SCHEIN Chaplin som Calvero, ”tramp comedian”. Ur ”Rampljus” i första utan i tredje person. Filmen är inte Charlie — och naturligtvis inte Chaplin — men den handlar om Charlie och därigenom även om Chaplin. Redan filmens upptakt svarar mot en mycket gammal Chaplinfilm. Den fulle Calveros svårigheter att ta sig uppför trappan är samma komiska och poetiska mardröm som ”One A. M.” Baletten i ”Rampljus” är byggd just på ett commedia dell’ arte-motiv och Calveros avsked från sin publik är en grotesk travestering på Columbines död i första scenen. I sången till våren och kärleken uppträder samma vagabond och samma gud Pan (fast något äldre och mera världsvis) som i drömmen i ”Sunnyside”. Trots att ”Rampljus” uppenbarligen är en mycket medveten film behöver dessa allusioner naturligtvis inte vara spekulativa. Jag hänvisar till dem utan andra anspråk än ett försök att illustrera det helgjutna, totaliteten, i Chaplins livsverk. Hur viktigt det än är att skilja på Charlie och Chaplin så är det dock uppenbart att det finns ett samspel mellan dessa båda, ett samspel som just i ”Rampljus” flyter ihop till en så tät vävnad att man nästan skulle kunna tala om en sammansmält helhet. Calvero blev Charlies slutliga öde. Men samtidigt är han naturligtvis även Chaplins språkrör. Detta samspel symboliseras bäst av två fotografier i Calveros våning. Till vänster den unge Chaplin, till höger vagabonden och guden Charlie. Litteraturen om Chaplin har stött sig på så stadiga pelare som t.ex. Kafka och Kierke-gaard. I ”Rampljus” visar Chaplin att han inte är sämre och han låter Calvero jonglera med både Freud, Gertrude Stein och Shakespeare. På ett nästan rörande sätt skaffar han sig genom sin patentanalys av en hysterisk förlamning ett alibi för den desperata livsviljan som är ett av filmens grundtema. ”All the world is a stage and this one — (gatumusikantens) — is the most legitimate” är också ett mera ansträngt och inte 74