NEKROLOG ÖVER CHARLIE helt nödvändigt påpekande. Men när han med ”a rose is a rose is a rose” förtydligar sitt påstående att ”life is desire, not meaning” så är det en lika träffsäker och intelligent som utsökt smakfull epilog på ”Monsieur Ver-doux”, något som för övrigt även gäller de två tillfällen i ”Rampljus” då Calvero visar en demonstrativ likgiltighet för det just utbrytande första världskriget. Eller när han i vårsången förklarar för flickan att alla människor skulle ha förmågan att känna om de bara hade tillfälle därtill. ”Eve got to use words when I talk to you.” Orden räckte inte till för Chaplin men Chaplin räcker inte heller helt till för orden. Dialogen är visserligen intelligent och ibland lysande men alltsomoftast något oscenisk, för aforistisk och med för många ”howevers” som omkastare av stämningar. Och Robert Payne t.ex., som anser bröderna Marx’ humor syntetisk och steril skulle inte gilla de sentimentalitets-brytande wise-cracks som ”Rampljus” har mycket gott om. Men Calvero betecknar sig själv som pensionerad humorist. Och när teaterdirektören av medkänsla inte avskedar Calvero efter dennes fiasko tröstar han sig själv med att säga: ”After all, the comedy is not important.” Direkta citat och referat, belysta av fria bildanalogier, kännetecknar även den bästa Chaplinlitteraturen — till vilken jag också räknar Paynes bok, trots att den är stilistiskt belastad genom en högtrycksförsälj ande språkdräkt. Denna trevande oförmåga får ses som en ödmjuk kapitulation för ett konstverks yttersta hemlighet. Här skall därför endast fästas uppmärksamheten på den betydelse som ”Rampljus” får i ett perspektiv som även omfattar Chaplins tidigare produktion. Och så väntar vi med spänning på Lars Forssells Chaplinbok, som man kan anta, ett appendix till dikterna om narren. ”Rampljus” är naturligtvis trots sina djupa och vittförgrenade rötter självständig och avrundad. Chaplins triumf är inte mimikerns utan den mogne och kraftfulle skådespelarens. Desto märkligare är det att man samtidigt får ett så intensivt intryck av Claire Blooms dansös, t.ex. i det gripande ögonblicket då hon upptäcker att hon åter kan gå eller i den utsökta scenen då hon efter skilsmässan återser Calvero. Med oerhört små medel och ett genialt samspel lyftes denna scen över sitt farligt sentimentala innehåll. ”Jag älskar dej fortfarande”, säger hon och när Calvero svarar: ”Naturligtvis, och du kommer alltid att göra det” så upplever man det som Char-lies och Pans vemodiga och tröstande avskedsord till sin publik. Han deltar med oss i vår saknad och förlust. Så kom alltså den första Chaplinfilmen med olyckligt slut. Det fanns redan ansatser till det i ”Diktatorn” och i en absurd form blev det genomfört i ”Monsieur Verdoux”. Men latent har det alltid funnits — i själva verket planerade Chaplin i många fall, t.ex. i ”Guldfeber”, ett olyckligt slut även om han så småningom under inspelningens gång ändrade sig. Men nu har det bistrat till sig för mycket, Charlie tål inte längre vårt klimat. Avskedet är generöst och inte bittert. Calvero säger till flickan att smärta är det enda som betyder något, resten är bara inbillning och fantasi. Och när Calvero dör känner han ingen smärta. Hans avsked är fyllt av mänsklig värdighet och oändligt medlidande, av ömhet, värme och lojalitet mot dom som har det svårt. Han efterlämnar en längtan, vit som en tåspetsdansös. Sämre avskedspresenter kan man tänka sig. Men-----------Chaplin har alltid kommit med överraskningar och gäckat dem som trott sig kunna sätta ett streck under hans senaste film. Och även om Charlie är död så väntar vi fortfarande på t.ex. filmen om Candide. I vilket fall som helst bör man tänka på den synnerligen lärde statistikprofessorn som påpekade att tärningen inte har något minne. Och är inte Charlie lika gudomlig som tärningen som för varje kast visar en sexa utan att bryta mot statistikens lagar. ”Rampljus” anmäldes redan efter sin London-premiär av Georg Svensson i BLM:s novembernummer. Den bok till vilken Harry Schein anknyter i sina reflexioner över Chaplins konst är Robert Payne: ”The Great Charlie” (Deutsch, London. 16 s.). 75