FILMKRÖNIKA av INGRID ARVIDSSON Svensk Filmindustris annandagskalas i år, Kaj Munks ”Kärlek”, är en släktbjudning med idel välkända ansikten i nya kostymer. Filmen är en triumf inte minst för sminkören — de riktiga fiskare som möjligen dolde sig bland Anders Henrikson och John Botvid och Jan Molander och de andra måtte ha varit sminkade till skådespelare. SF :s förträffliga besättning övertygar hela tiden om att de är utmärkta skådespelare, däremot inte alltid om att de är vindbitna fiskare från västkusten. När de stora finalsnyftningarna bryter lös i salongen misstänker man att publiken är mindre gripen av den själsmarterade pastor Brandts öde än av den sympatiske Sven Lindbergs alltför tidiga bortgång. Någonting känns alltså en smula otillfredsställande i denna ambitiöst genomförda film kring det religiösa problemet att älska människorna utan att tro på Gud. Problemet spetsas till med prost och klockare som vargar kring den unge herden, men det blir aldrig riktigt levande ändå. Pastorns själskval och oro slätas diskret över och kvar blir en förståndig ung man som vill ge sin församling elektriskt ljus och borgen i banken, som vattnar blommor och skrattar med barnen och låter unga människor älska varandra. Mörkmännen är ute efter honom, då och då blåser en dörr upp och någon mumlar förbannelser i stormen, oftare kommer dimman och suddar ut allt grubbel. Pastorn blir förälskad i sin väns hustru, också det en kärlek utan tro och hopp men en kärlek som handskas varsamt med det levande och viker för starkare makter. Kärlek. Manus: Rune Lindström och Gustaf Molander efter Kaj Munks pjäs. Regi: Gustaf Molander. SF. Don Camillo. Manus: Julien Duvivier och René Barjavel efter Giovanni Guareschis roman. Regi: Julien Duvivier. Francinex-Rizzoli-Amato. Livets glada karusell. Manus efter noveller av O. Henry. Regi: Henry Koster, Henry Hathaway, Jean Negulesco, Howard Hawkes och Henry King. Fox. Det börjar lite ängsligt när den unga fiskarhustrun deklamerar Karlfeldt för pastorn så fort han har satt foten i land på ön, men det triangeldrama som går genom hela filmen utvecklas alldeles schablonfritt i sin återhållna spänning. Ibland biter det till i filmen av Kaj Munks egensinne och vildsinne, särskilt i dialogen, men oftast saknas alltför mycket samklangen mellan det ursprungliga stoffet och den konventionellt välgjorda utformningen. Gustaf Molanders regi, som alltid går en smula i citydress, ger inte riktigt illusion varken av det sträva och torftiga i miljön eller det oroliga tvivlet och trotset hos människorna. Själva hans oerhörda kunnighet blir en svaghet: scenerna glider fram perfekt väloljade, irriterande exakta och avmätta. Det är detta oengagerade och orytmiska grepp om filmen som i någon mån förstör det dramatiska stoffet. Filmen blir tablåer, en exempelsamling över en ovanlig präst som gick Guds vägar utan att tro på Gud, men spänningen, förtätningen, förlösningen uteblir. Det rasar många stormar i filmen, men bara på havet. I människornas uppgörelser med Gud och kärleken är det bleke. En präst i en annan miljö med andra problem och häftigare temperament tecknar Fer-nandel i Duviviers förföriska film om ”Don Camillo”, som har blivit en världssuccès genom sin generösa humors sol över konflikten mellan katolicism och kommunism. Filmen är förförisk genom sina ljusblå lögner kring ett problem som är något bittrare och blodigare än en förtjusande fars, men den är framför allt förförisk genom sitt oemotståndliga artisteri som glittrar och leker och hugger till bland kor och krucifix och krogar och unga älskande och gamla slagskämpar i en liten norditaliensk stad där kommunisterna nyss tagit makten. Kampen är hård mellan Don Camillo och kommunistledaren, men den utspelas mest i form av pojkstreck eller symbo 76