KOMMENTARER OCH NOTISER ”Upopuläre serie” och inget hindrar väl att den svenska motsvarigheten på samma sätt skulle kunna bli en institution, trots vissa motigheter i starten. När det gäller äldre svensk litteratur skiftar också möjligheterna att få fatt i hyggliga upplagor, om man inte anser sig kunna hantera Vitterhetssamfundets utmärkta, men lite för storvuxna edition. Ett initiativ som Svenska Litteratursällskapets klassikerutgåvor måste man därför möta med belåtenhet och önska även dessa små volymer all lycka på diskarna. Av de två som hittills kommit är väl Urban Hjärnes ”Stratonice” mer lämpad för specialister, medan Creutz’ ”Atis och Camilla” har sin givna plats i varje boksamling som också omfattar äldre svenska böcker. Om lithophili eller dyrkan av stenar handlar en artikel i The Spectator. Det är dock inte fråga om någon religionshistorisk studie, utan om en anmälan av två böcker från något andra ämnesområden. Den ena är ”No Stone Unturned” av lan Hamilton, en rapport av den unge skotske student som ledde den djärva raiden ner i England efter Kröningsstenen i West-minster Abbey. Artikelförfattaren vill se det som något för engelsmännen karakteristiskt att flytta på stora stenar: Kleopatras nål, tempelruiner och mycket annat har hämtats till landet som ett led i denna lithophili, hävdar han. På senare år har dock lithophilien huvudsakligen tagit sig uttryck i ett begär att visa vördnad för höga byggnader av sten genom att klättra upp på dem och särskilt blomstrar denna form i Cambridge, där man givit ut flera skrifter i ämnet. Den första hette ”The Roof Climber’s Guide to Trinity”, en anvisning för takklättrare på Trinity College. Standardverket är emellertid ”The Night Climbers of Cambridge”, som utkom 1937 och nyligen tryckts om. Där rekommenderas nybörjaren att pröva sina möjligheter genom att sitta på fönsterbrädet trettio fot över marken. Om han inte faller igenom här kan han ge sig på några av de lättare taken i Cambridge, för att så småningom kanske kunna sätta den finaste fjädern av dem alla i sin ”cap”: att ha klättrat upp på kapellet i King’s College. Detta har såvitt bekant endast en gång bestigits utan säkerhetsanordningar och det var 1936, då en lärare av misstag råkade gå in i ett studentrum vid halvtvåtiden. Han drog sig under ursäkter tillbaka och studenten, som insåg vilket alibi han fått, rök inom två minuter ut genom fönstret, fullt påklädd och endast beväpnad med en hakkorsflagga, vilken han sedermera satte fast på kapelltaket ”som en liten uppmuntran till andra”. Tak-klättrandet i Cambridge har enligt författaren fler fina poänger än de flesta andra sysselsättningar och charmen ökas ytterligare av att det måste utföras nattetid och under största diskretion. En rik belöning får dock den som kl. tre på jnorgonen tagit sig upp på högsta skorstenen på det nämnda kapellet och med en hand på åskledaren tar en överblick av den sovande staden, medan ett eko av den megalitiska kulturepoken, då man förstod sig på stenar, sakta ljuder i hans öron. Både artikeln och de behandlade verken är välgörande belägg för att den gamla engelska förkärleken för nonsens, även livsfarligt sådant, inte helt dött ut. Ett nytt förlag publicerade nyligen sin stiftelseurkund. Sådant händer ofta, men det märkliga var att detta förlag tycktes grundat huvudsakligen för att ge ut böcker av en viss författare. Widings Förlags AB, som bildats i Stockholm av f. d. distriktslantmätaren A. L. T. Widing, f. d. postmästaren G. A. L. Widing, och civilingenjören Ä. B. L. Widing, säger sig skola idka förlagsrörelse ”genom att i huvudsak i svenskt språk och tryck utgiva böcker av den tyskschweiziske diktaren, filosofen och målaren Joseph Anton Schneiderfranken eller Bo Yin 85