FYRA DIKTER OM EN BRIST PÅ LIVSÅSKÅDNING Du tror att du kan knappa in på avståndet till Gud, höra honom som ett flugsurr eller ett skogssus, smaka honom i ögonblick lika långa och spända som sekunden då T-banetågens dörrar glider igen. Så väl som du skickar dig, så tätt som din tillit ligger an mot din önskan, så villigt som du rusar till, när tron tar emot bör du nog få lite narrverk över. Glöm att min krage har tappat sitt nummer. Låna mig tingens masker. Eller räck mig åtminstone det där prasslande lövet som inte kan värja sig ens mot ett stoftkorn. Bjud gärna ut din högsta punkt, låt repet dingla ner till hjälp vid klättring. Hopp ger det väl alltid fast det är kläder jag vill åt. Existens som låtsverk med frånvaro som enda grund. Aldrig nånsin kan den peta in en bönetumme i verklighetens dörr. Vi måste knappa in på bränderna och livet. Någonstans avgörs vårt öde. O mitt barn för ditt blod är en salig förtappelse kvar. Treenighet / Den ena handen sträcker jag ännu mot vissheten att även jag ska dö döden som varje människa dör. En åldrig gud har nyss besökt mig; hans mun var som ett såll för möglig säd. 89