KARL VENNBERG Jag slipper inte undan minnet. Ormen ringlade sig loss ur skölden, falken slet sig fri och fällde mig i blodigt skum till marken. Jag undgår inte minnet eller döden, inte heller plågad skugga, hjärtats spegelbild i krossat vatten. Med dem alla måste jag förlikas. Så finns det alltså tre också i denna gudom: minnet, skuggan och min död. Må de förhjälpa mig att hålla övermodet uppe, finna villebråd för bortglömd eld, och lära mig hur jag med helig list kan fånga in någon fjärran morgons svalka, några timmar, friska som oliver. Fågelskri När han står längst ute på udden och har den klibbiga skogsstigen bakom sig, då faller först ro över honom, som brunne allt av samma eld och falnade i samma aska. Men plötsligt genomborrar honom det hesa skriet av en fågel. Det river upp natt ur jorden vid hans fötter. Han böjer sig hjälplöst ner efter sitt blods förlorade frukter, som kunde han ännu samla in dem. Han hör hur hans rop störtar sig ut över vattnet mot Grönskären och Höstklockan. Sedan står han där ånyo blick stilla med pannan mot vinden. Dröjande når honom det dubbla ekot. 90