RUDOLF VÄRNLUND BREV TILL EN VAN BLM är här i tillfälle att publicera några utdrag ur en korrespondens som Rudolf Värnlund under en rad år på 1920-talet förde med en författarvän i utlandet. Breven tycks oss vara värda publicering av flera skäl. Dels ger de med sin öppenhjärtiga självkarakteristik ett värdefullt och ibland gripande bidrag till Rudolf Värnlunds egen, för många skymda eller otydliga bild: en brinnande ande i kamp med både det egna författarskapets problem och omvärldens oförstående, en i grunden mycket vek och sårbar idealist, som genom sitt proletära ämnesval och sina uppriktiga psykologiska analyser ofta kom att framstå som ”rå” och ”grov” för den samtida kritiken. Dels ger de också inblickar i ett större sammanhang. De problem som mötte Värnlund var i många fall gemensamma för många av de unga arbe-tarförfattare som vid den tiden höll på att arbeta sig fram i vår litteratur, inte bara kampen med stoffet och striden mot offentligheten utan också t.ex. bildningskampen, glädjen över nya upptäckter i litteraturen, kamratskapet bland författare med likartade utgångspunkter. Allt detta, som med någon förändring också gäller för de flesta unga skribenter, kommer ovanligt klart fram i Värnlunds frispråkiga brev. Några partier som innehåller ofördelaktiga omdömen om nu levande personer eller alltför intimt berör författarens närmaste har uteslutits; av liknande skäl har några personnamn uteslutits eller ersatts med bokstäver. I Stklm 27. 7.28 Kära vän! Och jag måste genast säga dig detta: att tro på dig är intet storverk värt särskilt tack och beröm! Det är en naturlig sak som jag varken kan eller vill göra mig kvitt — om man nu skall begagna ordet ”tro”, vilket även i detta sammanhang har en dålig klang i mina öron! Låt mig säga att vad din begåvning och din förmåga beträffar så har jag alltid ställt dem över mina egna egenskaper, fast vi annars äro så olika, och alltid sörjt över att du kommit in i en virvel av motgångar som gör att dina saker aldrig kommo fullt till sin rätt. Min tro gäller alltså icke det litterära, ty ifråga om det är det självklart att jag icke skall behöva tro, utan din personliga förmåga att bära och t.o.m. tillgodogöra dig motgångar på rätt sätt, sålunda att de bilda nya förutsättningar till den slutliga segern. Och många gånger då jag tänker på oss fruktar jag att en kommande generation skall få anledning betrakta mig med större beklagande emedan mitt relativt smärtfria framåtgående gjort mig till opportunist så jag anpassat mig för mycket, och gjort mig för bekväm så jag icke vinner ut av mig själv vad jag möjligen skulle kunna vinna ut. Fast det är ju också orätt att så trösta sig med en kommande olycka. Min nya bok är endast ett embryo på 30 sidor. Jag tvivlar på den och tvekar om den, men skall väl skriva någon sida om dagen så får jag se om jag plötsligt kan pressa den till att bli något — Det är ”jagformen” som pinar mig, men som jag ändå ej gärna vill överge. F.ö. är det också så att jag gärna vill göra ett idéverk, men inte som i Vandrare och Ja och nej vill låta figurerna eller mig själv tala; jag vill ha tonen brutalt personlig, men ändå ha fram idéerna genom en handling och det synes omöjligt med den form jag begynt. I värsta fall flyr jag väl saken. 91