RUDOLF VÄRNLUND Förlåt att jag glömde tacka för skinnet som kom fram och blott var en smula skrynkligt. Om det finns pengar kvar av tian, som du påstår, och du får krävt summa av B:s så skulle du kunna prenumerera för mig på ”La nouvelle revue Frangaise” (Gide’s tidskrift?) för de återstående månaderna. Går det, räcker mynten? Jag läser icke ett dugg franska (skulle ju börja med T. men han ser så trött ut i ögonen att jag ej vill be honom och f.ö. grälade vi i söndags!) men jag har sorgligt nog fått passion för all slags litteratur, även om jag ej förmår läsa. Precis som H.! Men hej så länge nu! Mina hjärtliga hälsningar till er alla tre Vännen Rulle II Stklm 6.9.28 Kära vän! ------------Och hur väl förstår jag icke din längtan att få tala, tala! Det är så: ens tankar växer och växer, ens känslor stegras, fördjupas, men om man icke stundom, åtminstone en gång i månaden, får tala om allt så som man kan prata bara på tu man hand med en vän, snacka från sak till sak, från allvar till skämt, från skratt till bitterhet, då är det som om allting stelnar inom en, och det värdefulla, och som man behöver, göms under tjocka lager av bråte. Ensittaren måste, somNietzsche säger, ibland bli tvåsittare för att fortfarande kunna vara det förra. Det är nog bra att umgås med de stora andarna i deras verk, men ibland måste man också umgås med nån som kan lyssna. Men icke behöver du frukta att bli något original — Hur skulle det gå till? Fast eremit och eremitande är farligt nog, tröstlöst nog för en ung man — Ack, du och jag, —, vi skulle i kväll sitta på Ulriksdals veranda och drömma om de gångna åren och de kommande och allt som vi planlägger Jag vill icke väcka tomma förhoppningar, men jag vet att du som jag betraktar alla möj ligheter, som icke bero av oss, med sund skepsis och därför: tycker du det icke vore rätt om vi fick B:s stip. i Jul? Om så bleve så planlägg att slå dig ner i Sverige för några år. Det skulle göra dig gott på många sätt. Och jag skulle glädja mig — Visst har du i stort sett rätt i att på de böcker vi hittills givit ut går vi ej till odödligheten precis ( om icke under rubriken Kuriosa i svensk litteraturhistoria!) men du har orätt i att ringakta dina egna verk, och ställa mina på ett högre plan. Medan jag binder [böcker] läser jag nån sida i mina och — ryser. Men sanningen är i alla fall den att två sådana typer som du och jag ha icke förr framträtt samtidigt i det här landet. Är det överord? Nej och åter nej! Om vi ännu röja en del omogenheter så beror det därpå att vi försökt famna mera än vi varit färdiga att famna, och det skall en ärlig framtid skriva oss till godo snarare än till ondo. Vi äro sökare nu, och lider därav emedan vi har jörkunnares karaktärer, men en vacker dag kanske vi finna att våra stämmor vunnit i styrka. Och nu känner jag: låt det gamla, inklusive Vandrare och Upproret, stå på bokhyllorna, men tag nytt färskt papper ur lådan och lägg därav ännu ett stycke väg! Det blir svårt för dig,-------------, som måste uppleva —s [en romanfigurs] tragedi, men det går. Du känner att det går, du vet att det går! Och när du vilat en vecka sker det! Och min nya? Ja. Det är en historia. Jag är en smula förvånad själv. ”Den nya” planlade jag genast jag började med ”Förbrytare” och nu när jag börjar med ”den nya” planlägger jag ännu en ny. Det är som om jag varje gång försökte lägga krokben för mig själv genom att fantisera för långt framåt. Eller kanske så att mina senaste saker alla vuxit organiskt ur ett motivkomplex, ett idékomplex, så att jag för var gång jag tar ett steg framåt, sträckes vägen ut i det oändliga och jag ser nya stationer framför mig. Är det bra eller dåligt detta? I vilket fall föreställer jag mig att detta kräver en tukt, en vilja till begränsning, som kanske blir till förmån för den 92