BREV TILL EN VÄN konstnärliga sidan av arbetet, ehuru det snöper mycket då man ej kan odelat hänge sig åt en sak. Ilur som helst: jag skall skriva den här boken färdig. Den kommer att heta: ”En dålig mans dagbok”. (Vad tycks om titeln? Utmanande?) Den blir Anton Sterns (i Ung fröken) utveckling till Ung fröken, men mest en slags replik på Förbrytare. Hur jag kan planlägga så förstår du nog när du längre fram läst Förbrytare. Och det roar mig att väva på detta sätt. Kanske jag en gång kommer att samla alla mina figurer, Leo, Ivar Brinck, Heineman, Stern, Folkesson, hela raddan i en bok och låta dem pratas vid ett slag... Som du märker är min ande långt, långt framme i tiden, fast den sak jag håller på med ännu svävar i luften så att jag nu måste avbryta den och låta den ligga till fram mot Nov. Men jag har ju god tid. När man ändå är uppe på en topp, varifrån man ser vägen, kan man gott sitta och spana en tid. Jag önskar du skall känna det så, även du. T. har jag ingenting hört ifrån sedan vi, för tolv dagar sedan, blev lite osams. Men jag får väl ta första steget, jag, eftersom människan verkar så sjuk, och gå hem till honom en dag. F. har jag ej träffat på tre veckor. Han har en period av tystnad. Då jag ringde för två dagar sedan var han ej hemma. Som du ser alltså så springer ej människorna efter mig, precis, men det är väl mitt fel, antar jag — och orkar ej göra om mig! F.ö. är min ensamhet nog saltad av---------som uppvakta mig med anonyma brev och påringningar och hot till liv och lem. ”Buse” och ”trashank” äro de finaste epiteten man ger mig... Men detta är ännu ej moget att berättas. Du ser emellertid att mitt liv är händelserikt, nästan för händelserikt; det inkräktar på mitt arbete för mycket — Annars går allt sin gilla gång och synes väl. De hjärtligaste hälsningar till dig och Å. från vännen Rulle III Stklm 6.1.29 Kära vän! Efter en veckas grubbel och självrannsakan, i vilket jag uppnått en ganska stor färdighet den sista tiden, har j ag förstått varför j ag blev så het om kinderna och upprörd då jag fick pengarna — Från utdelningsdagen och tiden efter arbetade jag upp mig till en känsla av hårdhet, en ”vara sig själv nog” stämning; jag arbetade frenetiskt, planlade, räknade, såg framåt och blev varse att jag nog skulle klara skivan, både i nuet och framtiden, så jag inte skulle behöva sakna något för dagen och ändå förmå arbeta för framtiden, och ur dessa ”syner” hämtade jag verkligen en stor glädje, den fröjd man känner över motstånd och styrkan att övervinna dem — Så kom dessa pengar och liksom onödiggjorde min egen vitalitet genom att ge möjligheter till att ta allting mjukare; de onödiggjorde så att säga kampbehovet (bl.a. att skriva några historier!) vilket jag dock eggat mig själv med. Följden blev väl att jag reagerade som om man förnekat min kraft, min förmåga! — Ja, så barockt och onaturligt kan det gå till, tror jag, och även den bästa handling kan få onda följder i denna oberäkneliga värld. Ursäkta att jag känt mig skyldig till dessa rader om en sak du ej vill tala om. Jag behåller sedlarna. De komma väl till pass egentligen, då skulderna jag gjorde i höstas är ofantliga och min lust att skriva likgiltiga be-ställningshistorier är ingen. Och — nu äntligen — mitt ur hjärtat kommande tack! Det är en besvikelse att du icke kan tänka på att resa hem nu. Men det är väl, utom kölden, en stämningsfråga för dig ifall du har lust att samla dig, att utnyttja lugnet, till arbete. Det gläder mig att du äntligen kan planlägga och begagna en ny sak under löftesrika och gynnsamma förhållanden! ”En dålig mans dagbok” blev färdig i förgår och sändes till Åke B. (Tor är bortrest) i 93