RUDOLF VÄRNLUND går med ett kärvt brev, i vilket jag förklarar mina recensenter inkompetenta och dumma och deklarerar att jag under alla förhållanden kommer att gå min egen väg och syssla blott med det jag själv finner intressant, vilket är mitt enda motiv till att stanna i litteraturen. Han får nu ta denna förklaring som han vill. Vad boken beträffar kan jag dock icke blunda för att den icke är så stark som ”Förbrytare”. Det kan inte en bok i dagboksform bli så länge man är ung, tror jag. Emellertid är idén strikt utvecklad, här och var finns en sida eller några reflektioner av värde, och de sista femtio boksidorna blevo dramatiskt och teoretiskt starka. Alltigenom är saken Herbert Folkes-sons individualistiska förklaring; på slutet kommer några aforismer till egoismens och lögnens lov. Om fjorton dagar hoppas jag kunna börja en ny bok med titeln ”Det druckna kvarteret” (Roligt namn, vad?). Den skall bli bättre! Hedenvind medarbetade i höst i en samling som heter ”Hågkomster och livsintryck” (H:s bidrag var utomordentligt, det bästa naturligtvis!) och ges ut av Lindblads förlag. Jag recenserade den i korthet i Soc.Dem. När jag fick recensentex. frågade förlaget mig om jag ville bidra i nästa del till Julen 29, och i dag har jag fått en förfrågan om ifall jag vet någon mer som skulle vara hågad och som har något av intresse ur sin barndomsvärld att berätta. Jag tänker ge dem, din adress! Vår ungdom behöver inte hindra oss medverka. Jag tänker skriva om ”Ligaliv och hemarbete”. Saken passar ju knappast i en halvreligiös, tantaktig bok, men uppgiften att skriva om det som skapat min livssyn fängslar mig, och tack vare din generositet kan ja ta risken att bli refus. Roligt om även du komme med! Pojkarna, samt Lundkvist, kanske komma hem till mig idag. De jäsa och fundera på tidningar — Hälsa Ivar Lo. Och Ä.! Och lycka till med uppläggningen och begynnelsen av din nya bok! Har du inte tänkt ge ut någon novellsamling till våren? Hej och handslag / Vännen / Rulle IV Stklm 16.2. 29 Kära vän! Du har rätt i att baksidan av antikens värld var en hel del utslag av perversitet. Jag har just läst Suetonius biografier över Cesar och Augustus, mycket intressanta saker f.ö., och det visar sig till min häpnad att den förre av folket i Rom kallades ”den bithyniska skökan” m.fl. vackra saker emedan han gett sig åt en ung Nikodemus. Men trots detta synes C. ha varit ett stort geni och en stor människa. Och vi ser inte baksidan så mycket av antiken, lika lite som framtiden kommer att se vår tids baksida; och hur beklämmande bild man än får av mänskans litenhet, svaghet, lumpenhet, även ur ett studium av den antika världen, så slår det mig alltmer att det som den riktat världen, kulturen, med är just denna storslagna nobless i vänförhållandena. För mig är Platons idéer döda, Cesars, Alexanders storverk döda, all vidskepelsen, all skaldekonst, som konst, död, och bara ett lever kvar såsom beundransvärt: att även den värsta bov hellre tog risken av undergång än han svek den som han lovat vänskap! Och detta oftast utan att där existerade något perverst förhållande —! Det är ju denna vänskapsfilosofi som man möter i Shakespeares dramer och gör dem så storslagna, trots all kasperanda f.ö., och även hos Hedenvind, som nog läst Shakesp. grundligt... Förresten: då jag nu sett antiken på nära håll, genom Suetonius ögon, fattar jag hur studiet av den tiden kan bli en fantastisk vurm! En sak som du plattade till mig med var din karakteristik av X:s bok. Jag känner honom för väl, därför har boken inte varit någon nyhet som pressat mig att tänka något vidare. Han ser för kort, som du säger. Men så är han ju också bara tjugo år. Och jag tror inte på honom för vad han är utan därför att han visar vilja att gå vidare, att fördjupa sig — --------Jag bävar därför att han är så tidigt ute och har så lång väg kvar! — Får du T.M. [Tidens Magasin] så har du nog läst ett par 94