BREV TILL EN VÄN bra dikter av Kjellgren i den; annars kan jag sända den. ”Den Lyckliges sång” tycker jag är den bättre titeln. Den ger långa perspektiv och lovar mycket för mig som känner karaktären i din stil, själsatmosfären, över dina verk. Undrar om inte jag har en befryndad tanke i ett kap. som jag kallar ”Den dödande lyckan”, ett av de bättre jag gjort f.ö. Du talar om vår nyfikenhet på ”oss själva och människan”. Sant! Jag är, som du, gruvligt, fruktansvärt nyfiken. Under den sista tiden, från förra hösten, har jag ibland känt mig såsom en rasande av glupskhet och detta; just därför att jag fick se för mycket! För mycket rusk, för mycket elände, dårskap, tarvlighet, död, sjukdom — Och motsatsen, att detta kan bli ett lidande, utmynna i en vilja att icke äga nyfikenhet, att icke se, skall jag låta John Johnson uttrycka med orden att hans värsta tid var då han ”ännu icke lärt att blunda utan måste släcka ljuset —” Det är en besynnerlig typ jag skall göra. Men det vore besynnerligare om icke du och jag nu skulle kunna göra ett par saker som skall stå sig en tid! Många saker ha vi gått genom och många misstag ha vi gjort, men av allt att döma börja vi nu mogna, och att vi kan dra lärdom och nytta av allt djävulstyget, det är dock en sak att sjunga visor för — Det låter nog, i smås öron, cyniskt detta, men du fattar nog saken: ens fröjd att man kan svinga sig över t.o.m. sig själv ibland —! Att vi icke uppfostrats till något, vare sig till ställningar eller åsikter, att vi därför äro fria, men därtill äga den ”eviga nyfikenheten” och förmågan att fördjupa en vänskap, ett kärleksförhållande (ty även detta har jag lyckats med, tror jag), det är vårt särmärke i denna tid, och det gör mig, utan fåfänga, en smula stolt på våra vägnar! Ty om du varit här hemma och sett en hel del folks utvecklingar, sett hur de blivit klaffigare, flackare, självtillräckligare, hur de stannat, medan det för mig, och för dig också som jag till min outsägliga glädje märkt, är så att jag ser allting växa, fördjupas, förhemligas (!) mer och mer, så att vart efter känslan av styrka och förmåga växer, växer också skyggheten, känslan av bävan och ansvar, inför allt man försöker förstå, — om du alltså hade samma jämförelsepunkter som mig, då skulle du förstå livligare att vi passerat förbi de flesta — att vi gjort vägen svårare för oss, men även målet större, och skapat oss en särskild exklusiv glädje i att strida och gå framåt... Och detta har du ju sett även utan att ha mina små erfarenheter av svenskt kulturliv —. Förresten passar det en illa att berömma sig själv, men det är nu en gång så att jag nått till en slags individualism, som innehåller en god portion självkänsla, som jag tycker mig icke ha någon orsak att dölja längre (Det fick nog fan herr Åke höra!), en sj älvkänsla av det egenartade slaget att jag icke är fåfäng över vad jag gjort eller är, utan över vad jag börjar förstå, en slags (o, paradox!) opersonlig fåfänga, alltså... Bara man nu inte ser sig själv i en trollspegel ! Vi har haft en fruktansvärd vargavinter med envis köld (kyla, blåst, snö!) minst 10 å 15 gr. de sista 14 dagarna. Svårt att arbeta under sådana förhållanden för mig som behöver gå så mycket för att tänka. Men det blir väl vår igen. Gratulerar till pojkens tillfrisknande och hoppas även Ä. blir bra i halsen. Hej, hej! Och handslag från vännen Rulle. V Stklm 17.10.29. Vän! Jag är mer än vanligt glad åt ditt brev. Ty om någonting skall förmå rycka upp mig så att jag blir som förr så är det din vänskap, en vänskap som kan ta sig uttryck i handling som 95