RUDOLF VÄRNLUND din gjort, och dessutom ge så skarpa ögon som du i brevet visar att du har. Jag menar nu först i din förmåga att analysera historien om JiJi*. Om du icke själv vore så god författare skulle jag önska du vore kritiker i en stor tidning, helst dock att du vore båda delarna, vilket nog skulle gå med din ande. Om en enda av vårt lands kritiker förstår historien så bra som du förstått den, då skall j ag prisa livet, då skall det bli en gädje att leva och fortsätta skriva — Men jag kan icke räkna på ett sådant under; jag har gjort det förr, men min förmåga att tro är slut nu — ”Det druckna —”, jag har själv aldrig känt någe sånt som för denna bok. Den förvånar mig själv. Som jag sade i föregående brev berörde förlagens kritik av saken mig icke ett dugg, på annat sätt än att jag blev nedstämd över att jag höll på att förlora existensförmågan; boken trodde jag alltjämt på! Och nu J:s kritik! Och några rader från L: boken är delvis bra, men du har ej förmått skildra figurerna med den intensiva kraft som kan göra den levande! Icke heller detta berör mig, det är som om han talade om en helt annan sak än Det druckna — Jag tänker: ”Vad menar han, jag har icke skrivit någon bok som hans ord kan tillämpas på — Varför sänder han dessa rader till mig?” Och jag förstår varav denna känsla kommer. Jag har aldrig skrivit något med sådan intensiv glädje som just denna bok, och det är just den glädjen, vilken dröjer likt en återspegling i boken, som jag själv älskar, det är den glädjen som undandrar sig all kritik — Men förnuftigt, kallt, sett på saken: jag tror du har rätt! Om du icke haft rätt skulle du icke förstått detta särskilda med Skomakarens ställning till Ji.Ji och döden och livet. Du har sett allt som jag såg när jag skrev boken och satt i timtal och berättade om den (vilket jag aldrig gjort med något för någon!) för Ester och för mig själv. Dock: av den förhandskritik jag fått förstår jag nu hur boken kommer att bli mottagen i * En huvudperson i V:s roman ”Det druckna kvarteret”. pressen. Jag gör mig inga illusioner. Ty även de bästa kritiker äro icke bättre än J. De äro bra människor. De äro kloka, sympatiska, hjälpsamma. Men de äro journalister och leva för mycket i förnuftets ledband. Och för att kunna glädjas åt dikten måste man vara oförnuftig, man måste kunna hängiva sig och hänföras och tro på allt otroligt. En kritiker är en kritiker, han kan icke låta hänföra sig av någon annan än den som är några tusen år gammal, som Homeros — (Din analys av J. är f.ö. glänsande, och rättvis, vilket jag skulle sagt omedelbart, fast jag nu pladdrar iväg i min stämning; men lägg till att J. saknar förmåga att hänföras, vilket jag märkt några gånger sedan du rest!) Jag är ingen stor diktare, —, men det händer ibland att sådana människor som jag, entusiaster, gör något som har vissa väsentliga likheter med dikt. Och då krävs det att läsaren-kritikern tar i våra böcker med samma känsla som han griper en 2-tusen-årig klassiker. Och detta händer först när vi blivit 2 000 år gamla, vill säga aldrig. Nu tar man oss som man tar vilken god förf, som helst som icke skriver om livet, utan om de goda sederna, fosterlandet, svensk allmoge, fiskare eller Lubbe-ska original. Eftersom jag icke känner mig som någon stor diktare kommer jag heller knappast att bli förtörnad mera, hur oförstående man än visar sig, jag har ingen ”metafysisk” rätt; jag kommer kanske att bli plågad, men icke som diktare, utan som en liten människa man förolämpar genom en grovhet. Och så kommer jag att bli ledsen, mera ledsen än jag är nu, ledsen för att jag icke är filosof och diktare som kan leva uteslutande för verket och strunta i allt smått, och ledsen för att jag icke får den framgång som definitivt skulle ge mig möjlighet att leva ”i allt smått”. Jag måste riva av resten av sid. 2, ty jag pladdrade bara på och blev för uppriktig, d.v.s. jag skrev ner en smula av den kusliga svaghet som gripit mig de sista dagarna och som jag verkligen icke vill visa än — Motgångar i pressen, en smula sjuklighet i 96