BREV TILL EN VÄN magen och nerverna gör mig just nu sur i sinnet, men jag hoppas det skall gå över. Innan jag de facto mött det fiasco jag väntar vill jag i alla fall ej ge efter för olusten. Jag har iklätt mig alltför mycket nu — 18.10.29. Och så,------------, gör det mig mycket ont att du ej kan arbeta med någon ny bok ännu. Du uppmuntrar mig — men glöm ej dig själv; och detta: att vissheten om att du jobbar och kan se fram mot försäljningen av en bok till våren och resa hit igen, är den bästa uppmuntran för mig! Jag vill så gärna göra om våra samtal. Jag tycker nog att de människor här hemma som jag kan umgås med äro bra människor, men någon värme har jag ej för dem, icke heller någon omedelbar, impulsiv respekt, och båda delarna har jag behov av att känna för en människa. Och du blir nog ej blyg om jag säger att dessa två känslor har jag för dig, helst efter ditt sista brev, icke därför att det berömde min bok, utan därför att det i god mening var så överlägset, så stort. Du har utvecklats så enastående de sista åren .-att jag snart känner mig lika ödmjuk inför dig som inför Hedenvind. Det skulle vara av stor nytta för mig att samtala åtminstone en gång i veckan med dig. Jag hade för mycket sorg när du var här* och vi hade för mycket människor omkring oss. Men det är en av mina glädjekällor att vi en gång skall sitta och språka, ideligen, ideligen, tills spriten är slut och våra ögon falla ihop. Så fort jag blir missmodig och tycker att allt här är slut säger jag mig: jag luffar ner till-------och pratar en stund... Jag väntar nu med stor otålighet på att få se din bok ute i handeln. Av det lilla jag hann läsa i den förstår jag att den måste vara din bästa, den mognaste, säkraste-----------Jag hoppas dessutom att du skall få en stor fram- * Värnlunds mor dog sommaren 1929. gång med den. Ja, i dag när jag är på litet jämnare lynne tycker jag nästan det är på tiden att både du och jag får en publikframgång, åtminstone av ordinära mått. Jag tycker att folket skulle kunna vara uttråkat nu äntligen på alla dessa som i tjugo år serverat dem samma uppvärmda pudding, på alla dessa äldre herrar och damer som i sina krystade försök att vara tidsenliga bara bli en liten, liten smula omoraliska i mittersta delen av boken — Ack, att jag återigen kunde le hjärtegott, som åt barns pladder, åt denna litteratur, och dessa människor som bedöma sig själva och världen efter denna litteratur! — — — Om man icke visste att denna slags underhållning gör sig bred på bekostnad av de få diktare som finns här i landet så skulle man kunna le skämtsamt åt alltsammans; nu blir ens leende en smula bittert i alla fall. Du ser säkert vilken skillnad det är på det jag skrivit i dag och det från i går. I går var jag oförlåtligt upprörd, nästan hysterisk av sorg, ilska. Jag har sådana dagar då nerverna svika mig, då jag tycker att allt, sedan min mor gick bort, är så hopplöst och meningslöst att jag helst ville kasta allt överbord. Det enda som kan göra mig varaktigt glad och stark igen är att skriva en ny bok, att hänge mig åt en sak, vilken jag tycker sträcker sig in i framtiden. Jag är väl sådan som många av mina unga figurer: att jag måste ha och se en mening utöver stunden i livet, j ag är kanske mera av Skomakaren än av Ji.Ji! Jag ser ingen möjlighet att begynna någon ny stor sak f.n. Men kanske det sker ett underverk snart — Emellertid: du skall ännu en gång ha ett himmelshögt och djuphavsdjupt tack för ditt brev och den uppmuntran däri som ryckte upp mig. Grips ej heller av ömkan med mig för att jag stöder mig på dig så mycket! Det måste ju ta litet tid innan jag blir mig själv igen. Handslag fr. vännen Rulle 2 BLM 1953 II 97