HALLDÖR KILJAN LAXNESS STYCKEN UR EN UNG MANS UTVECKLINGSHISTORIA OM FIOL OCH SÅNG Det är som om jag vore född med häftig motvilja mot kroppsarbete. Nu är jag snart tjugotvå år och har aldrig intill denna dag gjort ett ärligt handtag, som det heter på landet. När jag var liten pojke därhemma, gjorde jag för det mesta mina småsysslor tjurigt eller rentav tjutande. En sommar skulle jag vara i lagårn med en annan pojke, men man hade ingen nytta av mig, för jag ville inte mocka i lagårn som vanligt utan uppfinna nya metoder. Sommaren då jag fyllt tio år fick jag valla får. Jag har alltid sedan förundrat mig över att folk skulle betrakta vallning och herdeliv som någon märklig sysselsättning, och ännu mindre har jag kunnat begripa, att man gjort dikter om det. Ty denna min vallnings-sommar är en av de mest andefattiga som jag har upplevat. Jag var alltid våt om fotterna, hade ofta ont i magen, tjurade och grinade jämt. Hade jag inte fått några rövarromaner till låns, skulle jag ha kastat mig utför en ättestupa. Jag låg på magen på sydsidan av en kulle och läste Mordet i vagnen, Hypnotismens kraft, Den fruktansvärda hemligheten och Mörkrets makt. Jag blev inte satt att valla mera. Förmodligen hade mina föräldrar svårt att förstå sig på mig, hur gärna de än ville. Min läslust tydde på att jag var något mera än en vanlig latmask, för om det gavs något tillfälle till det, satt jag full av energi över böckerna från morgon till kväll, döv och blind för allt omkring mig. När man gett upp allt hopp om att jag skulle få smak för lantliga sysslor, blev jag inte mera hållen till något kroppsarbete, och jag kan alltid med tacksamhet minnas, att mina föräldrar visat mig förståelsen att inte låta mig slita mina barnskor i meningslös träldom. Min far spelade fiol. Han spelade varje dag, närhelst han kom från sitt arbete, och då det mörknade om kvällen, satt han i skymningen vid dagrumsfönstret och spelade, och ännu ser jag för mig hans kind avteckna sig mot rutan, och där ute ett svagt ljus av nymåne, sällsamma höstmoln jagar över västerhimlen. Som barn lärde jag mig spela lite grand fiol men gav snart upp. Men min far ansåg mig musikalisk och gav mig ett orgel-harmonium. Då var jag elva år. Det ordnades så att en släkting kom till gården för att lära mig spela, och det har sedan varit mitt käraste nöje, och när jag dör då vill jag dö från sång. OM FORNTID OCH DANS- LILJA Jag påpekar vid varje tillfälle och alltid med ädel stolthet, att jag är uppfostrad vid 1700-talets fotapall. Min mormor var född under den hälft av det nittonde seklet, som bär all prägel av det föregående århundradet, och uppvuxen bland den del av folket, som var liksom lösbruten ur forntidens klippa; min mormors fostermor upplevde Skaftåeldarna och satte fram skoläder på bordet åt sitt folk. En kvinna, som har delat ut skoläder vid måltiderna, måste inprägla helt andra levnadsregler hos sina barn än man gör nu. Min mormor fostrade mig och lärde mig många levnadsregler, som hon hade inhämtat av sin fostermor. 100