STYCKEN UR EN UNG MANS UTVECKLINGSHISTORIA Min mormor var en 1700-talsmänniska och visste inte ett dugg om vad som skedde på 1800-talet, varken i politik eller vetenskap. Jag är säker på att hon aldrig lärde sig en enda dikt av någon 1800-talsskald, jag minns mig inte ens ha hört henne läsa en strof av Sigu-rÖur BreiSfjörÖ. Det är därför inte underligt, om det tjugonde århundradets nyheter tedde sig som lösa hugskott i hennes ögon och rörde henne föga. Efter att vi började skicka mjölk ifrån oss till mejeriet, kunde mormor aldrig nog klandra ett dylikt beteende. Hon var åtti år, och så långt tillbaka hon kunde minnas, hade hon inte känt maken till en sådan om-dömeslöshet, som att sälja mjölken ur munnen på barnen! Hädanefter var det mjölkförsäljningens fel, om något gick illa i vårt jordbruk, och på samma sätt, om något gick illa i socknen, då var det mejeriets fel. Nu kom det telefon till oss, och apparaten fick sin plats i ett rum vid sidan av det där hon höll till. Men fastän spektaklet till telefon skrällde oavbrutet i örat på henne under de år hon hade kvar att leva, dog hon hjärtligt övertygad om att telefon var humbug. Nyheter, som kom ur telefonen, skulle man aldrig fästa sig vid. Om någon sökte förklara telefone-ringen för henne, skrattade hon åt det men gitte inte spilla ord på dessa fantasier. Brunnen ligger långt nedanför gården, och när vi satte en sugpump i källaren och vattnet kom rinnande uppåt, då sade mormor: nej. Visserligen såg hon vattnet komma ur pumpen, och hon smakade på vattnet, och det var vatten, men hon sade nej i alla fall. Det kunde inte komma på fråga, att hon skulle medge, att vatten rann uppåt. Så kom kriget, det blev dyrtid och nödvändiga varor slutade komma, och alla började gnälla. Mormor levde alla krigsåren och hörde allt pratet och allt gnället, men hon trodde aldrig på något som sades om detta. Det beror på mjölkförsäljningen! sade hon, när man talade om vedermödorna och spannmålsbristen. Jag tror, att hon alltid misstänkte, att världskriget på något sätt stod i samband med avyttringen av mjölken. Men det var mormor, som fostrade mig som barn, och jag är stolt över att ha åtnjutit uppfostran av den kvinna, som var minst beroende av modet och samtidens anda av alla de kvinnor jag lärt känna. Hon har sjungit urgamla sånger för mig, innan j ag kunde tala^ berättat sagor för mig från hednatiden och sjungit vaggvisor för mig från den katolska tiden. VappaÖu meÖ mér, Vala och Ölafur reiÖ meÖ björgum fram är mina första lärdomar. Sex år gammal satt jag på hennes sängkant, stickade inläggssulor åt katten och lärde mig märkliga ting från forntiden. Hennes tal var rent och starkt och inte en ton falsk i språket. Jag har inte känt något mera äkta isländskt än denna åldriga kvinnas språk. Det var varken allmänt nordiskt som folksagorna, eller latinpräglat som medeltids-skrifterna, eller blandat med danska som reformationstidens isländska. Det var språket hos en åtta hundra år gammal kultur från isländska inlandsbygder, orört och underbart genomsyrat av sitt ursprungs odefinierbara smak, som en vild frukt. Nu är berättelserna borttappade för mig, liksom sagorna och ramsorna, för jag är så benägen att glömma. Däremot tror jag inte, att de lärdomar jag insöp vid min mormors pall, har lämnat mitt sinne opåverkat. En vår för några år sedan satt jag med en ung flicka i en skogsglänta där söderöver, och det viskades om mångahanda och tegs om mångahanda. I skymningen promenerade jag ensam hem till mitt logi, och då kom jag att erinra mig början av Danslilja: ViÖ I lund, lund fögrum eina stund, sätum srø ä såfttiÖ, sdl rann um hlIÖ‘. (Vi satt i en lund, en fager lund, sent en stund vid såningstid, solen sjönk över liden.) Och jag tyckte, att jag levde på niohundratalet och var en odödlig trollkarl, som flackade 101