HALLDÖR KILJAN LAXNESS kring världen och tiden, och att allt var ett äventyr. När jag har blivit skald, tänker jag dikta en dikt på samma versmått som Dans-lilja. OM HIMMEL OCH JORD Die geringste Kraft meiner Seele ist weiter als der weite Himmel. Mäster Eckhart. Det är i april och jag är nyss hemkommen från ett uppehåll i Reykjavik. Jag sitter vid min fars skrivbord i finrummet och fingrar på en stor bok, som heter Bibeln, det är ett helig skrift. Religiösa funderingar var mig för ögonblicket fjärran, och jag hade minst av allt ämnat läsa i boken. Jag öppnar den i alla fall tankspritt, och då faller mina blickar på början av Genesis. Där står orden: ”1 begynnelsen skapade Gud himmel och jord.” Jag betraktade först orden frånvarande en stund. Sedan mumlade jag dem för mig själv några gånger som ett omkväde ur en gammal dikt. Vad i all världen kunde ha föresvävat författaren? Vad menade han med ”himmel och jord”, och vad med ordet ”Gud”? Var det inte barockt att inbilla sig, att någon gud skulle ha nedlåtit sig till att knåda samman detta oansenliga jordklot eller slänga upp detta futtiga stjärneskräp på himlavalvet som en handfull vete? Kunde inte likaväl himlen ha skapat jorden och jorden himlen? Eller var något mera sannolikt, än att bägge delarna hade blivit till av sig själva? Det skall gudarna veta, om det inte finns något märkligare än detta så kallade skapelseverk, ingen annan verklighet, som kunde tillfredsställa ens själ, en verklighet som det vore möjligt att hänge sig åt med kropp och själ, inga högre värden att leva för och dö för, ingen gud att leva i och dö i! — vilken olycka, ja, vilken ryslighet är det inte då att ha blivit till! O, om jag bara visste, om det fanns en allsmäktig gud, höjd över hela detta motbju dande och vederstyggliga skapelseverk! om jag bara visste, att det fanns något lika mäktigt som himmel och jord är overkliga och futtiga — jag skulle i samma stund hembära min kropp och själ åt denna högsta verklighet och aldrig mer låta någon tanke dröja vid himmel eller jord! Jag uppehöll mig en stund vid dessa funderingar, tills jag störtade upp ur stolen; mitt hjärta slog hastigt. Vad är jag! Vad skall jag göra? suckade jag förvirrad. I någon sorts omtöckning rusade jag därifrån, tog på mig rocken och gick ut i april-regnet. Jag skyndade rakt emot vinden, uppför sluttningen öster om gården, så fort jag förmådde, och stannade på krönet intill resterna av en varde: alla myrar brungula efter vintern och stenbackarna svarta, fjälltopparna höljda i regnmoln och snöfall på fjällsluttningarna, älvarna vältrar sig fram ljusbruna. Ännu var det långt till sommaren, man kunde ännu vänta frost, frost och snö. Regnet piskade mig, det kom den ena vindstöten efter den andra, alla öster ifrån heden. OM HERREN Då gick jag ut en natt om våren. Det var sju nätter före Jonsmässan. På kvällen hade det varit gäster och munterhet. Min far hade spelat fiol, jag orgel och gästerna sjungit. Där var en flicka i röd sidenblus och svart band om håret; jag skalv av sällhet medan jag spelade. Alla uttryckte sin beundran över hur bra jag spelade och hon stod inte mer än några tum ifrån mig och utstrålade doft och värme medan hon sjöng. Nöjet höll på till midnatt och alla tog avsked med hjärtliga välgångsönskningar vid tungrinden, så stor var tillfredsställelsen. Jag stod ensam kvar och lutade mig fram över tungärdsgården och lyssnade spänt till hovarnas dån och våra gästers muntra röster, där de satte sina spring-are i galopp på vägen neråt dalen. Folk somnade i alla gårdar, natt över allt utom naturen; över Kistufell gled några lång 102