STYCKEN UR EN UNG MANS UTVECKLINGSHISTORIA samma purpurmoln, västerhimlen smyckad med gyllne strimmor, i nordost var himlen molnfri och djup och längtande inför soluppgången, jorden friskt grön av vaknande sommar och doft av växande ur gräset, älvarna klara och utan brus. Vilket tempel! tänkte jag. Den natten kom jag inte hem. Jag styrde kosan öster ut mot kretsen av fjäll, där björken växer och solen lyser först om morgnarna, min själ ett enda hav av glädje och lovsång. Vårvärlden och min ungdom, allt var en ängla-skön sång, jag och naturen ett, evigheten som harpospel i mitt bröst. Gud, Gud! lycksaligheten övermannar mig: se ängeln, som flyger nyskapad, snövit och jublande ur din alls-mäktiga hand, det är jag; du är ”ovan dagens eldar och ovan världens sol”, och jag är din ängel i natt. Jag strövade genom de till hälften lövklädda skogssnåren och trastarna vaknade och höjde sig till flykt i blixtsnabba virvlar och nu började sång över björkarna. Jag kastade mig ner i en gräsrik däld och började tala med Herren. Du är mäktig och outsäglig, och jag, som inte är annat än en suck ur stoftet, har mottagit dyrbara gåvor av dig; alla min själs krafter är från dig! Herre, låt mig leva för dig och dö för dig! Jag vill göra storverk och utföra oförglömliga dåd, dig till ära, som gav mig styrka! Herre, hur kraften sjuder i min kropp, hur min själ är överväldigad av dig, som gav mig styrka! Jag kunde nå till himlavalvet med min hjässa! Din kärlek fyller min själ, så att mitt hjärta älskar hela världen och jag säger till allt som lever: min broder, min syster! kom hit till mitt bröst, ty mitt hjärta är så rikt! Mitt hjärta är nära att sprängas, därför att det är så rikt! Herre, om du kallar mig till att övervinna städer, se, då är jag här! Om det är din vilja, att jag bådar människorna en ny sanning, se, jag är här! Om jag skall lida martyrdöden och brinna över sakta eld, så kalla du, se, din tjänare hör, se, han är här! Min Gud, min Gud, låt mig aldrig veta något och aldrig lära något utom det, att du är mäktig och helig, låt alla mitt väsens krafter svinna in i din vilja, in i din härlighet, din allmakt! Allsmäktige Gud, du förnimmer mitt hjärtas slag... känner hur mitt bröst sväller... jag åstundar inget utom dig... dig... Nu tystnar trastsången igen och inget rör sig längre i den djupa ottestillheten, men daggen faller. Jag pressar ansiktet ner i gräset, ner i jorden, som jag har min litenhet ifrån, men Herrens himmel välver sig över mig, omätlig. Hur ljuvt att minnas denna natt vid fosterjordens bröst, under min Herres himmel! Länge efter soluppgången sätter jag mig upp i gräset och märker att jag har sovit. Nu sjunger alla fåglar. Himlen är ren och klar, landet som en värld av kristall i daggen, luften tung av björkdoft. Vilken höghet, vilken orörd renhet över denna tidiga morgon! Världen är som en jungfrubädd. Översättning av Peter Hallberg 103