PETER HALLBERG en mera direkt och omaskerad självbiografisk prägel. Den slutsatsen föranleder i varje fall de avsnitt ur ”Heiman ek for”, som publicerades i MorgunblaÖiQ den 23.12.1924; där talar diktaren i eget namn utan någon fiktiv gestalt som mellanled. Just därför kan dessa stycken ha ett särskilt intresse för den inblick de tillåter i Laxness’ uppväxtvillkor. Några kommentarer må fogas till den här lämnade översättningen. Halldörs far, Gu<5jon Helgi Helgason, hade vuxit upp som sockenbarn, sysslade sedermera bl.a. med vägbygge och blev arbetsförman. Han skaffade sig på egen hand en aktningsvärd bildning; så t.ex. lärde han sig läsa och tala engelska rätt bra. När Halldor var tre år, flyttade hans föräldrar, ovanligt nog, från Reykjavik ut på landet och blev bondfolk. Fadern dog 1919, men modern bodde kvar på deras gård Laxnes till 1928, då hon återvände till Reykjavik. Den blivande diktaren till-bragte sålunda en stor del av sin barndom på landsbygden. Det självbiografiska fragmentet ger besked om att han växte upp under jämförelsevis goda förhållanden, och att hans närmaste tog ovanlig hänsyn till hans personliga egenart. Intressant är skildringen av mormodern, GuÖny Klængsdottir. Dottersonen har vid denna tid haft särskild anledning att minnas henne, eftersom hon dog i mars 1924, kort efter att han kommit hem från en långvarig vistelse i utlandet. Man får ett starkt intryck av hur personligt pojken genom denna ålderdomliga kvinna har upplevat sitt lands förgångna. När detta förgångna i hans senare verk ständigt spelar in i egenartad kontrast till utpräglat moderna inslag, är det alltså inte enbart något, som diktaren har läst sig till; hos sin mormor mötte han det iklätt kött och blod. — Några detaljer i detta avsnitt tarvar kanske kompletterande upplysningar. Det vulkanutbrott, som går under namnet Skaftå-eldarna, inträffade år 1783; det är det mest omfattande i världen i historisk tid och vållade stor förödelse och nöd på Island. Allmogeskalden SigurÖur BreiÖfjörÖ levde 1798 —1846. ”VappaÖu meÖ mér, Vala” (”Trippa du med mig, Vala”) är en gammal folklig vallareramsa och ”Ölafur reiÖ meÖ björgum fram” (”Olaf red längs bergen fram”) en känd folkvisa. Dikten ”Danslilja” är av prästen Porlåkur Porarinsson (1711—73). Det näst sista avsnittet, ”Om himmel och jord”, bär ett motto från mäster Eckhart. Enligt ett brev av den 5 november 1924 är Laxness då intensivt sysselsatt med arbetet på ”Heiman ek for”. Han säger sig läsa föga, och då framför allt mäster Eckhart: ”men det går sakta, därför att det är två timmars arbete att läsa varje mening”. Den visionärt extatiska upplevelse, som diktaren återskapar i det sista avsnittet, ”Om Herren”, erinrar mycket starkt om de likartade erfarenheter, som han sedermera tillskriver sockenbarnet Ölafur Kårason i sin bekanta tetralogi. Man kan exempelvis peka på en skildring i början av andra kapitlet i arbetets första del, ”Ljos heimsins” (”Världens ljus”). Det här översatta partiet av ”Heiman ek for” ger sålunda åtskilligt av den blivande diktarens förutsättningar och skänker skarpare relief åt hans senare utveckling. Men det röjer också som konst betraktat en för en tjugotvååring anmärkningsvärd mognad. P. S. Sedan denna artikel inlämnades för tryckning har det blivit bekant att det nämnda romanfragmentet, ”Heiman ek for”, hunnit publiceras i Reykjavik, hösten 1952. Laxness har försett den lilla boken med ett företal, daterat våren samma år. 106