W. SOMERSET MAUGHAM höver inte äta upp ett helt får för att veta hur lammkött smakar, det räcker om han äter en kotlett. Om han sedan låter sin fantasi och sin gestaltningsförmåga arbeta med kotletten kan han ge sina läsare en mycket god uppfattning om irländsk fårstuvning. Men om han därutöver lägger fram sin syn på fåravel, ylleindustri och den politiska situationen i Australien, tror jag det är klokt att ta dessa funderingar med reservation. Endast mycket naiva personer kan tro att en roman förmår ge oss de lärdomar vi så väl behöver. Det ligger i romanförfattarens natur att vara subjektiv. En ren historieberättare är någonting som inte finns. Romanförfattaren är ett rov för sin subjektiva inställning. De ämnen han väljer, de personer han hittar på och hans attityd vis-å-vis dem är betingade av den. Allt han skriver är ett uttryck för hans personlighet och en manifestation av hans medfödda instinkter, känslor, erfarenhet och åsikter. Hur ivrigt han än försöker vara objektiv förblir han en slav under sina personliga tycken. Hur ivrigt han än försöker vara opartisk kan han inte låta bli att ta parti. Han smusslar med korten, ibland omedvetet men ibland fullt medvetet, och sätter sedan in hela sin skicklighet på att hindra läsaren från att ertappa honom. Som ni kanske minns framhöll Henry James gång på gång att en romanförfattare måste dramatisera. Det är ett uttrycksfullt om än inte så klart sätt att säga att han måste arrangera sina fakta så att läsarens uppmärksamhet fångas och fasthålles. Det betyder att han, om det behövs, uppoffrar sannolikhet och trovärdighet för att få fram den effekt han önskar. Det var som vi vet just vad Henry James ständigt gjorde, men på det sättet skriver man naturligtvis inte ett vetenskapligt eller annat upplysande verk. En skönlitterär författares syfte är inte, jag upprepar det, att undervisa utan att förnöja. Om en läsare vill skaffa sig information i dagens brännande frågor gör han klokt i att läsa böcker som direkt behandlar dessa ämnen, inte romaner. Innan jag avslutar denna del av mitt anfö rande skulle jag vilja omnämna ett förfaringssätt som jag tror först lanserades i Amerika men nu också praktiseras av en del engelska förläggare och som enligt min åsikt är av stort värde för läsaren. Jag tänker på bruket att på omslaget till en bok placera en text som ger biografiska upplysningar om författaren. Detta är naturligtvis högst befogat när det gäller ell upplysande verk och det är viktigt att känna till kvalifikationerna hos den författare vars bok man blir uppmanad att läsa. Men det är befogat även i fråga om skönlitterära verk. Någon kan invända att han bara bryr sig om boken, och att författarens person och det liv han har levat inte angår honom. Jag är inte säker på att han skulle ha rätt. Jag fick en gång i uppdrag av en amerikansk förläggare att skriva inledningar till tio av världslitteraturens största romaner, och för att kunna göra det på ett tillfredsställande sätt fann jag att jag måste skaffa mig en inte alltför ytlig kännedom om författarnas liv. Det stegrade mitt intresse för de böcker jag sysslade med och ökade min uppskattning och förståelse av dem. Om man till exempel ser av omslaget att den populäre författaren är av ringa härkomst och fick slita ont i unga år kan man överse med att han ständigt framställer personer i högre samhällsklasser som idioter och skurkar. Man kan ursäkta sådant som man annars skulle finna enbart dumt. En smula kännedom om författaren kan också påverka ens värdering av boken. För några år sedan kom det ut en liten roman som blev mycket beundrad av intelligentsian. En god vän frågade mig vad jag tyckte om den. ”Det beror på hur gammal författaren är”, svarade jag. ”Vad i all världen har det med saken att göra?” frågade min vän. ”En hel del”, svarade jag. ”Om den är skriven av en ung man som just har universitetsstudierna bakom sig skulle jag tycka att den är intressant och begåvad. Den är dunkel och invecklad, den lägger an på att verka sofistikerad, den är full av litterär förkonstling, alltsammans sådant som en beläst ungdom gärna hänger sig åt. Men det gör ingen- 112