FÖRFATTARENS SYN PÄ SAKEN ting. Boken är så pass löftesrik att man vågar tro att författaren ska lägga bort sina smaklösheter när han blir äldre.” ”Faktum är att författaren är över fyrtio år och alkoholist”, sade min vän. ”1 så fall tycker jag att boken är rena smörjan”, svarade jag. Tycker ni att det är ett orimligt resonemang? Ungdomens glada krumsprång har stor charm. Men medelåldern klär de inte. Vi kan ta med gott humör alla de små spratt som barn älskar att utsätta oss för, men om till mogen ålder komna personer håller på med sådant kan vi inte annat än med beklagande konstatera att de har stannat i utvecklingen. Den medicinska vetenskapen betecknar sådana personer som moroner. Dessa anmärkningar — jag förutskickade att de skulle bli flyktiga — leder, på ett inte alltför halsbrytande sätt hoppas jag, fram till det andra av de ämnen jag sade att jag skulle tala om. De har fört mig från boken till författaren och från läsning till författarskap. Varje författare som har uppnått en viss ryktbarhet får en mängd brev från personer som vill bli författare och vill veta hur de skall bära sig åt. Jag skall läsa upp ett brev av det slaget som jag fick för länge sedan och den brevväxling som sedan följde. Brevskrivaren var en dam i Boston som ju av sina invånare betraktas som den amerikanska kulturens medelpunkt, och hon bodde på Beacon Street, en adress som tyder på rikedom och följaktligen på en framstående placering i samhället. Bäste mr Maugham! Jag hoppas ni ursäktar att en helt obekant person skriver till Er och att Ni vill ha vänligheten att anslå ett par minuter av Er dyrbara tid åt att besvara en fråga som jag ämnar ställa till Er. Jag förstår att Ni är mycket upptagen och skulle inte ta mig friheten att be Er om råd om jag inte vore fast besluten att följa det. Det förhåller sig i korthet så att min son som just skall lämna Harvard har bestämt sig för att ägna sig åt litteraturen som yrke. Hans avsikt är att skriva huvudsakligen skönlitteratur, och jag skulle bli ytterst tacksam om Ni i få ord ville tala om för mig hur han bäst skall utbilda sig för denna bana. Jag vill gärna göra allt som står i min makt för att hjälpa honom. Er förbundna Frances van Buren Hale. Jag bodde för tillfället i New York och besvarade omedelbart hennes brev. Bästa mrs Hale! Ge Er son tusen dollar om året i fem år och be honom dra åt fanders. Med utmärkt högaktning W. S. Maugham. Tusen dollar var naturligtvis mycket mera värda då än de är nu. Damen svarade omgående. Bäste mr Maugham! Jag kan omöjligen förstå Ert sätt att besvara mitt brev. Jag tycker inte min begäran var orimlig och kan inte tro att den förtjänade ett svar som jag kanske inte skall kalla ohövligt men som jag, om Ni ursäktar, finner egendomligt nonchalant för att komma från en författare med Er ställning i den litterära världen. Jag beklagar att jag besvärade Er och tecknar Högaktningsfullt Frances van Buren Hale. På detta gav jag det mjuka svar som stillar vrede. Bästa mrs Hale! Jag är mycket bedrövad över att Ni blev missnöjd med mitt brev. Det var inte min mening att vara ohövlig, och vad jag skrev var mitt fulla allvar; jag var kortfattad, vilket jag trodde Ni önskade, och jag gav Er ett råd som jag visste var osminkat men trodde var förståndigt. Er son står i begrepp att lämna Harvard och kan därför förutsättas ha åtminstone grunderna till en liberal uppfostran. Jag kan 3 BLM 1953 II 113