FÖRFATTARENS SYN PÄ SAKEN branschen, vilket med hans påbrå och förbindelser ju är ofantligt mycket lämpligare. Jag antar att Ni inte lämnar Amerika utan att besöka Boston, och när Ni gör det skall det bli ett nöje för min man och mig att göra Er bekantskap. Jag har mottagning första och tredje onsdagen i varje månad fram till fastan. Er mycket förbundna Frances van Buren Hale. Jag erkänner att jag hoppades att denna korrespondens skulle roa er, men j ag läste inte upp den enbart för att få er att skratta. Jag föredrog den därför att den fäste uppmärksamheten på vad jag betraktar som det viktigaste i en författares utrustning. Jag tänker på hans personlighet. Den kan vara behaglig eller obehaglig, det har ingenting att betyda. I grund och botten beror ett konstverks värde helt på konstnärens personlighet. Det är den som ger hans verk den säregna arom som gör det intressant. Och jag tror att det ligger i en författares makt att forma sin personlighet. I viss mån formar naturligtvis livet den åt honom som åt oss alla: vi är alla produkter av omständigheterna och ingen av oss skulle ha blivit vad vi är utan vår miljö och de tursamma händelser, slumpartade möten, prövningar, plågor och glädjeämnen som har blivit oss beskärda. Men personligheten är författarens yrkesutrustning och det är all idé för honom att genom medvetna ansträngningar försöka utveckla den. Alla erfarenheter, även de banalaste och obetydligaste, kommer hans författarskap till godo. Han bör inte sitta hemma och vänta på att erfarenheterna skall komma till honom, han skall gå ut och söka dem. Han bör villigt utsätta sig för livets växlingar och ta emot både njutningen och plågan, framgången och misslyckandet i förvissningen att allt som händer honom tjänar till att berika honom. Livet är vad en romanförfattare sysslar med, och villkoret för att han skall känna det och kunna skriva om det på ett sant och meningsfullt sätt är att han tar del i det. Men det räcker inte med det. Är han inte mer än hälsningsbekant med konst och litteratur kommer hans personlighet att förbli ofullständigt utvecklad. Han bör kort sagt vara en mångsidigt kultiverad människa. Må han därför utveckla sin talang och lära sig att åt allt han skriver ge den särprägel som är originalitet. Som ni märker begär jag ganska mycket, och ändå är jag inte färdig ännu. En allsidigt utvecklad, rik och kultiverad personlighet är till ingen nytta för en författare om han inte också har tillägnat sig författarskapets teknik. Liksom alla andra författare får jag en massa manuskript från personer som jag inte känner, och ibland läser jag dem. Vad som förvånar mig är knappast de orimliga historier författarna har att berätta och deras oskicklighet när det gäller att berätta dem, utan framför allt hur undermåligt de är skrivna. En person som vill bli målare går i målarskola, en person som vill bli pianist tar lektioner, men det är alltför tydligt att en person som vill bli författare aldrig kommer på tanken att han bar någonting att lära. Varför tror han att det är lättare att skriva än att spela piano eller måla? Det är det inte. Engelska är inget lätt språk att skriva och dess grammatik är vidunderligt svår. Ingen kan räkna med att aldrig göra några fel. Det bästa vi kan hoppas på är att vi inte skall göra så många. Om förhållandena inte har blivit mycket förändrade sedan jag gick i skolan måste jag anse att undervisningen i engelska är mycket dålig, med det beklagliga resultatet att få människor är kapabla att uttrycka sig i skrift kort, enkelt och korrekt. En av anledningarna till att fransmännen i allmänhet skri-ver så mycket bättre än vi är att de blir lärda att skriva, vilket vi inte blir. De ibland er som har läst mrs Gaskells ”Life of Charlotte Bronte” kommer säkert ihåg hur omsorgsfullt och strängt monsieur Héger rättade hennes grammatik, hennes ordval och hennes stil. I en fransk studentexamen är den franska uppsatsen av allt överskuggande betydelse, och 115