W. SOM ERSET MAUGHAM det är den delen av sitt eldprov som abiturienterna med största oron emotser. Det är inte bara grammatiken som gör engelskan till ett svårt språk att skriva. Engelskan har ett enormt ordförråd — hur stort det är kan ni själva se genom att jämföra ett franskt synonymlexikon med Rogets ”Thesaurus”. Det franska lexikonet är en tunn volym om trehundra glest tryckta sidor, medan Roget är ett verk på nära tusen dubbelspaltiga sidor. Engelskan är som alla vet en blandning av flera språk, och det är denna blandning som har gjort den till det rika och poetiska språk den är och därigenom gjort det möjligt för vårt folk att frambringa den största samling av stor poesi som den moderna världen har skådat. Men det är möjligt att det är just denna rikedom som har gjort det svårare för oss att skriva prosa. Vi har funnit det svårt att skriva med fransmännens klarhet, precision och enkelhet. Det finns säkert flera sätt att skriva engelsk prosa, men de två viktigaste sätten torde vara osmyckat respektive färgrikt, eller enkelt respektive blomsterrikt. Vår litteraturs främsta exempel på enkel prosa är Swift och på blomsterrik Jeremy Taylor. Jag förmodar att ni inte vill att jag skall gå in på den engelska prosans historia, även om jag vore kompetent att göra det, och skall därför endast säga att den fram till 1500-talet på det hela taget var enkel och rättfram. Om ni kunde förmå er att läsa något av Caxtons senare företal skulle ni få se hur sant detta är. De är inte sämre än någon annan prosa som har skrivits på engelska. Av flera olika skäl, bland annat den läsande publikens bekantskap med de stora översättningarna under Tudortiden, blev språket senare ytterst färgrikt, utsirat, och ofta mycket vackert och poetiskt. Många nya ord kom in i språket, och •eftersom den vanlige läsaren inte förstod vad •de betydde lade man till det gamla ordet, och på så sätt kom vad som kallas ”doubleton” på modet. Genom detta skrivsätt blev det engelska skriftspråket mångordigare och otympligare än det hade behövt vara. De av er som brukar gå i kyrkan har ofta mött en ”doubleton” i Kyrkohandbokens ord: ”When we assemble and meet together” (När vi mötas och träffa samman). Ordet ”assemble” var nytt för de illiterata och därför lade man till orden ”meet together” för att de skulle förstå vad det var fråga om. Men denna dubbleringsmetod har fyllt sin uppgift, och när en modern författare, vars namn jag inte skall nämna, betecknar en persons yttre som ”rich and opulent” tycker jag han handlar mindre välbetänkt. Dryden som hade gått i samma skola som sina samtida franska författare var den förste som försökte göra den engelska prosan enkel och smidig. Hans sätt att skriva bragtes till fulländning av författarna under drottning Annas regeringstid. Låt vara att vi beundrar Jeremy Taylors yppiga skönhet, Doktor Johnsons pompösa vältalighet och Edmund Burkes praktfulla perioder, jag tror ändå att de flesta av oss tycker att en liten dosis därav räcker länge. För min del föredrar jag en enkel stil och tror att den är mer i tidens anda. Men konsten att skriva enkelt är inte en medfödd begåvning, den måste läras. Naturligtvis måste man skriva på sin egen tidsålders sätt. Att försöka skriva som det tidiga 1700-talets mästare vore löjligt, men att noggrant studera dem kan ändå inte vara annat än till hjälp för en modern författare som vill skriva väl, klart, enkelt och exakt. Då och då frågar jag mig sorgset varför dessa människor som skickar mig manuskript önskar bli författare, när det är blott alltför tydligt att de saknar den elementäraste utrustning för uppgiften. Ibland är det tydligen därför att de tror att det är ett lätt sätt att förtjäna pengar. De misstar sig kapitalt. En rör-mokare eller elektriker kan skaffa sig en bättre och stadigare inkomst än de allra flesta författare och åtnjuter dessutom samhällets respekt, vilken en författare sällan kan hoppas på. Ibland vill de ägna sig åt detta vanskliga yrke därför att de tror att en författares liv är lätt och behagligt. Behagligt är det. Han är inte 116