JOHN LEHMANN — FÖRLÄGGARE OCH REDAKTÖR Vår tids kulturhistoria borde, om också bara i fotnoter, minnas vad män som John Lane, Elkin Mathews, Grant Richards, Gerald Duck-worth, Martin Secker och Leonard Woolf gjort, genom att med sparsamma tillgångar, men med entusiasm och tro på uppgiften, tillsammans lansera de flesta bland de författare som på de sista fyrtio åren gjort någon större insats i engelsk litteratur. John Lehmann har, både som förläggare och redaktör visat sig värdig en plats ibland dem. Jag träffade honom första gången för tjugofem år sedan när vi tillsammans låg som studenter i Cambridge — det Cambridge som skildras i ”Dusty Answer” av hans syster Rosa-mond Lehmann, en roman som just då väckte stor uppmärksamhet. Vad utseendet angår tycks han mig ha förändrats mycket litet sedan dess; med sin avsevärda längd, sitt ljusa hår, genomträngande blå ögon och en röst ”av den skarpa, svängande sorten” (som Thomas Hardy sade om George Meredith) är han fortfarande en tämligen skräckinjagande gestalt. I England, där man gärna tänker sig alla svenskar som resliga, blonda idrottsmän, skulle man utan tvivel kunna beskriva honom som en typisk, extrovert svensk. Jag vet inte om litterär sensibilitet kan nedärvas, men det kan kanske förtjäna att nämnas att han, som det heter, har litteraturen i blodet. Han är ättling i tredje led till Robert Chambcrs, en framstående skotsk förläggare, som grundade ”Chambers’ Encyclopaedia” och Chambers’ Magazine. Hans far, Rudolph Lehmann, tillhörde under trettio år det berömda ”runda bordet” i redaktionen av Punch. Från den förre kan John Lehmann ha ärvt sin intelligens, sin allvarliga läggning och sin knipslughet, egenskaper som i allmänhet förknippas med skottar. Från den senare känsla för estetiska värden, och en fond av känslovärme (bägge sakerna ansedda som judiska drag) och en känsla för stil, fast kanske inte något utpräglat sinne för humor. Från sin mor, som kom från Nya England, har han måhända fått sin starka traditionskänsla. Vare sig de var nedärvda eller förvärvade under en lycklig, ombonad barndom eller senare vid Eton, utgj orde egenskaper som dessa utomordentliga tillgångar för en ung man som för c:a tjugo år sedan tänkte bryta sig en bana inom litteraturen. John Lehmann lämnade Cambridge 1930, när litteraturen just tillförts nya jäsningsämnen, framför allt i Audens, Spenders och Day Lewis tidiga dikter, och när hans unga samtidiga med en revolutionär glöd och uppfinningsrikedom som kan jämföras med Wordsworths (och som i likhet med hans snart skulle vändas i desillusion) trodde att kommunismen kunde gottgöra alla orättvisor och alla orättfärdigheter och så småningom skulle förena mänskligheten i ett universellt broderskap. Själv bidrog han inte till — och påverkades knappast av — den rådande förväxling av litterära mål och medel, som gjorde skalderna till propagandister och utnyttjade lyriken för ideologiska ändamål. Hans egen lyrik, som nyligen samlats i en volym med titeln ”The Age of the Dragon”, är följaktligen skriven av en lyrisk skald, inte av en didaktisk. Han är avgjort en minor poet, men en äkta sådan, med den karakteristiska förmågan att återkalla en personlig känsla och väcka upp de omständigheter och den sinnesstämning som framkallade den. John Lehmann lämnade Cambridge och kom till London, liksom många unga författare in spe gjort både förr och senare, med manuskriptet till en diktsamling i fickan. Han lämnade det till Leonard och Virginia Woolf, som drev ett litet, men redan mycket ansett förlag i källaren till sitt hus vid Tavistock Square, i Bloomsburys intellektuella och geografiska centrum. Man antog manuskriptet och samtidigt även författaren själv, om uttrycket tillätes — han erbjöds på samma gång en syssla i Hogarth Press och började sin förlags-bana där i början av 1931. Efter en lärlingstid på två år slutade han, för att helt ägna sig åt författarskap, och tillbragte de följande fem åren i Wien, där han skrev reseböcker och romanen ”Evil Was Abroad”. Det var vid denna tid som han började utge och redigera 119