JOHN HAYWARD en litterär kvartalsskrift vid namn New W riting, av vilken 15 nummer kom ut mellan 1936 och krigsutbrottet 1939. Som namnet antyder ville tidskriften introducera nya och i synnerhet unga författare för en kvalificerad publik. Företaget, som under kriget stöddes av Pen-guin Books, nådde under åren 1941—45 en väldig upplaga; tidskriften utkom då månatligen under namnet Penguin New Writing, för att sluta sin lysande tioåriga tillvaro som New Writing and Daylight. Den kan med skäl anses som den viktigaste av de många tjänster han gjort modern litteratur. Den startades när en andra medeltida natt började sänka sig över den västerländska civilisationen och den utgjorde en viktig kulturell förbindelselänk med kontinenten när T. S. Eliots Criterion upphört och innan Cyril Connollys Horizon uppenbarat sig. Under hela kriget lyckades Lehmann och Connolly att tillsammans hålla en låga brinnande i mörkret, en låga till vilken läsare och författare sökte sig från hela världen. När Österrike kom under nazismens inflytande slog sig John Lehmann på nytt ner i London. Han förnyade kontakten med Hogarth Press och stannade där till dess han 1946 blev sin egen. På Hogarth Press uträttade han mycket för att lägga grunden till den litterära ryktbarhet som f.n. åtnjuts av Henry Green, Christopher Isherwood och William Sansom och han publicerade debutverk av en rad okända unga författare, bland dem Rex Warner, Julia Strachey och Laurie Lee. Från 1946 till slutet av förra året fortsatte han, endast med avbrott för årliga föreläsningsresor för British Council, att som egen förläggare ägna all sin tid åt att upptäcka och främja nya litterära begåvningar. Att nå framgång i denna svåra men alltid fascinerande och någon gång rikt belönade verksamhet måste vara målet för varje förläggare som är allvarligt intresserad av litteratur. Ty författare är en förläggares värdefullaste tillgångar. Författare, inte böcker, ty var och en som har tillräckligt stort kapital kan ge ut böcker och ju mer kapital han förfogar över när det gäller att bjuda på tänkbara best sellers på en marknad, präglad av hård konkurrens och att annonsera sina efemära framgångar, ju större blir hans omedelbara vinst. I bästa fall blir detta en osäker spekulationsverksamhet, i sämsta en lätt och enfaldig väg till ruin. John Lehmann har sagt att det bara finns ett sätt för en förläggare att dra till sig författare och det är att ”ha ett litterärt omdöme och en förståelse som författarna respekterar och att göra sig så mycket besvär med deras angelägenheter att var och en tror att han är den ende författare som förläggaren verkligen intresserar sig för. Om han kan uppväcka en sådan respekt och ett sådant speciellt personligt förtroende, kommer förläggaren förr eller senare att få se sina insatser i form av ömtåliga och stadigt stöttade skott växa till en rikt bärande trädgård.” John Lehmann lämnade efter sig en liten, men rikt bärande trädgård hos Hogarth Press och han kunde med stolthet se tillbaka på den roll han spelat när det gällt att bringa Green och Sansom till mognad. När han blev sin egen, hade han som främsta tillgång den goodwill han som redaktör för New Writing skapat sig bland yngre författare hemma och utomlands och med hjälp av deras böcker plus ett utmärkt urval nytryck och översättningar av engelska och främmande klassiker, byggde han på sex korta år, trots förfärande ekonomiska svårigheter upp den finaste rent litterära utgivning som något mindre förlag haft här i landet. För mig står som den sorgligaste följden av att han avskedats att denna mödosamt vunna goodwill kommer att förflyktigas; de nuvarande ägarna av John Lehmann Ltd. kan inte tänka sig att behålla den, även om de bestämmer sig för att utnyttja vad firmans namn och stil kan ge i det avseendet och när detta skrivs tycks inte John Lehmann själv benägen att på eget initiativ ge sig in i förlagsverksamhet på nytt. Gör han det i framtiden bör han inte ha stora svårigheter att ånyo samla en skara lovande unga författare kring sig. Under det sista året har han haft ovanliga möjligheter att genom sin serie program i B.B.C., 120