JOHN LEHMANN — FÖRLÄGGARE OCH REDAKTÖR New Soundings (ett mycket intressant experiment, där man låtit radioutsändningen ersätta en litterär tidskrift), upptäcka och presentera nya talanger och i största allmänhet spela sin älsklingsroll som litterär impressario. För närvarande kan han kosta på sig att vänta till dess man erbjuder honom något arbete där hans stora erfarenhet helt och fruktbart skulle kunna utnyttjas och under tiden ägna sig åt sitt eget författarskap, vilket han som förläggare så länge måst försumma. Den samling kritiska essayer, ”The Open Night”, som utgavs förra året, kom som en lagom påminnelse om att han efter kriget haft alltför få tillfällen att utnyttja sin kritikertalang. För min egen del skulle jag än en gång vilja se honom, och det skulle han nog även själv, som redaktör för en litterär tidskrift med tillräckligt ekonomiskt stöd för att den skulle kunna stå över den patetiska kamp för att överleva, i vilken små litterära magasin ständigt är invecklade. Under några veckor i höstas fanns det vissa förhoppningar på att ett sådant stöd skulle kunna erbjudas. Jag uppsöktes av ordföranden i styrelsen för den tidning som har världens största dagliga upplaga; han antydde att sedan tidningen tagit på sig att understödja musiken, i form av en ungdomsorkester, och ”barnkonsten” (som Herbert Read kallat den) genom avsevärda penningpriser, skulle den kunna vinna ökat anseende om den också gjorde något för litteraturen. Jag konsulterade John Lehmann beträffande utgivningskostnaderna för en månadstidskrift vid namn The London Review, för vilken han skulle bli redaktör. Vi uppmuntrades framför allt av en försäkran om att en förlust på åtskilliga tusen pund inte skulle medföra några invändningar från styrelsen, som skulle granska våra kalkyler. Men förslaget avvisades ändå vederbörligen med motiveringen att det inte tillräckligt skulle öka det finansierande företagets anseende. John Leh-mann har anledning nog att veta att man inte kan tjäna både muserna och Mammon. 121