AXEL LIFFNER PASSIONER EMELLAN Då och då ser man ganska förbluffande exempel på hur betydande författare, även om de rönt stor uppskattning vid publicerandet av sina verk, på ett oförklarligt sätt för lång tid kan komma totalt ur blickfältet. Det kan verka som om deras produktion hamnat i ett katakombprång, och blott beroende på en slump eller utgivningen av ett nytt verk av författaren så småningom på nytt kommer i ljuset, blir levande och inflytelserik. Ett sådant fall har aktualiserats denna vinter. 1907 utkom en essaysamling, ”Om det personligt andliga — en samling framställningar”, som förutom förord innehöll uppsatser om Ola Hansson, Vilhelm Ekelund, Almqvist, Kierkegaard och Ivar Conradson, och en livs-åskådningsessay, ”Den enda meningen”. Boken mottogs med starka lovord av en rad ledande kritiker: Klara Johansson, Fredrik Vetterlund, Erik Hedén m.fl. Författare var Gustaf-Otto Adelborg, och han utgav även påföljande år en bok, ”Våga, vedervåga — anteckningar och bref”, och efter lång tystnad, 1923, ”Afsides — iakttagelser och betraktelser”. Dessa tre böcker tillhör odiskutabelt den betydande delen av det senaste halvseklets essaylitteratur. De röjer i sina synpunkter och i sin stilistik en djup personlighet — moral, skarpsinne och originalitet. Likväl har Adelborg länge kommit att bli sorgligt bortglömd. Ingen av våra litterära handböcker, åtminstone ingen som jag sett, nämner med ett ord Adclborgs insats. Inte heller hos dem som senare än han skrivit om t.ex. Ola Hansson Gustaf-Otto Adelborg: Redogörelser och utredningar (Vilhelm Ekelund—Ivar Conradson—Karl Börjesson). Wahlström & Widstrand 1952. 9: 50. och Ekelund tycks det gå att finna någon redovisning för att de tagit del av Adelborgs djupt inträngande essayer. I ett par minnes-artiklar har Bertil Malmberg berört Adelborg, dock inte i direkt litterära sammanhang; de enda nutida behandlingar av detta författarskap som jag minns mig ha sett är Lars Englunds i BLM 3/1948 och en starkt uppskattande artikel som Sven Stolpe från sina speciella utgångspunkter skrev och publicerade i Aftonbladet för några år sedan. Nu syns det dock som om möjligheten till en förändring inträffat, i och med att Adelborg efter tjugonio år utgivit en ny bok, ”Redogörelser och utredningar — Vilhelm Ekelund, Ivar Conradson, Karl Börjesson”. I ett förord till ”Afsides” påpekar Adelborg det ytterst vanskliga i att dryfta allvarliga frågor och låta andra få del därav. ”Ty det gäller härvidlag sanningen — och hur lätt kan man ej få min af att vilja tro sig meddela denna, under det att man på sin höjd har rätt att söka samvetsgrant visa, hur djup ens okunnighet och i synnerhet oförmåga är, och hur ofattligt högt ofvanom det otvetydigt klara och goda befinner sig. Stolthet och ödmjukhet på en gång: sträfvan att omutligt och oryggligt ära idealen och tillräcklig anspråkslöshet att erkänna sig ej rätt förmå detta — hur svårt att förena!” Den samvetsömhet som talar ur dessa rader är typisk för Adelborg. Hans strävan till klarhet är starkt markerad. På en gång stolt och ödmjuk är han noga med att inte bli missförstådd av läsaren (och skyr fördenskull inte en viss omständlighet). Hans strävan är att läsaren skall uppfatta just vad han har att säga — han vill inte tillhandahålla material för ”tolk- 122