PASSIONER EMELLAN ningar”. Detta betonas redan i förordet till debutboken. (Som är avfattat i brevform och med en satsbyggnad som är ganska typisk för författarens första böcker. Till en början känner man både svindel och fascination. Hans meningar är där ofta långa, ansträngande att forcera, men säkert byggda, som torntrappor — leder den trägne till klarhet, utblick.) Huvudtesen i essayen ”Den enda meningen” — som väl författaren med vissa distinktioner alltjämt står för — är föreställningen om det andliga som det ensamt sant verkliga — som det hos individen enda i sanning levande. I debutbokens förord inskärper författaren att han inte filosoferar eller kommer med sitt tycke eller sin mening om saker och ting — utan blott söker sluta sig till nämnda betraktelsesätt som det Enda, nämnda mening som den Enda. Och han påpekar för läsaren (”min rätte läsare”), att denne bör gå till läsningen av hans samling framställningar ”med stöd endast af innerlig känsla och enkel (okonstlad) uppfattning”. När Adelborg utgav denna första essay-samling hade han lärt känna både Ekelund och Conradson — egentligen de enda två moderna svenska författare som djupt fängslat honom, säger han i sin nya bok. Och om deras poesi handlar ett par av debutbokens både klarsynta och personliga diktaruppsatser. Om sitt förfaringssätt då han skildrar och tar ställning till det väsens-väsentliga hos skilda personligheter yppar han: ”jag blott följer, med min uppfattning som lefvande människa blott följer den personlighet jag har för ögonen, följer honom, inom vissa, betecknande betydelsefulla situationer, så snart och så långt han lefver och verkar som innerligt lefvande människa — men heller ej längre.” Att metoden för svagare själar kan vara vansklig är väl klart, men hos Adelborg, med hans på en gång starka personlighet och förmåga att rätt läsa innantill, har den otvivelaktigt lett till betydande resultat. De fem diktarporträtten rymmer samtliga både fina iakttagelser och intressanta utblickar, som det är stimulerande och lärorikt att ta del av. ”Våga, vedervåga” är en samling i antecknings- och brevform utförda studier i människor och miljöer som förenar sig till en studie i konsten att vara människa. Och ”att vara människa, i djupare mening, att vara en innerlig person — därtill fordras alla ens krafter, all den inre klokhet, allt det allvar, han äger”. Det måste också innebära att man kommer i strid med världens intressen. ”Att uppträda så som en den där känner lifvet och ej låter sig bedragas af skenet — det är att äjventyra, att vedervåga mycket i yttre afseende, ty världen är mycket ’känslig’ för om någon sätter sig öfver dess ordning...” — Adelborg rädes inte, han kritiserar hänsynslöst det som enligt hans värderingar är falskt eller på annat sätt fördömligt, ”omänskligt”. Misstänkta diktare och kritiker angrips av innerlighetsdyrkaren med frejdighet och acku-ratess — liksom den högfärdiga, livsfientliga akademism som han plågats svårt av, i synnerhet i Uppsala, varifrån flertalet av bokens stycken utgått. Men ”Våga, vedervåga” rymmer också en rad utsökta porträtt av och fina skildringar från möten med aparta figurer och enkla, ”livsnära” vardagsmänniskor — och, inte minst, essayen ”Sörmländsk naturskönhet. Några entusiastiska anteckningar.” Med hjälp av — givetvis personligt bestämda och färgade — jämförande iakttagelser från skilda delar av vårt land skapar Adelborg här en förälskad, innerligt tjusande bild av Sörmland, så att man trots vetskapen om faran av en uteslutande smak vid läsningen frestas tycka att detta landskap ”af Skönhet och Behagen / en ren och himmelsk urbild ger”. Hösten 1910 kom Adelborg till Berlin, och umgicks där under ett år bl.a. med sin tidigare vän Vilhelm Ekelund. Kontakten dem emellan fortsatte brevledes sedan Adelborg på senhösten 1910 flyttat till Ryssland, där han med undantag för en kort semester vistades till efter oktoberrevolutionen 1918. Under dessa år publicerade han ingenting, och även efter 123