AXEL LIFFNER hemkomsten dröjde det länge, till 1923, innan han på nytt utgav en bok — ”Afsides”. Tron på innerligheten som det viktigaste i tillvaron, och det andligt bestämda personliga ställningstagandet som enda möjligheten att nå denna innerlighet, präglade också dessa ”central-psykologiska” essayer. ”Det är nog i alla fall så — menar författaren — att det finast fagra, det renaste och riktigaste blommar endast afsides, fjärran från allmänna samkväm och program, och icke kan göra sig gällande eller ens komma rätt till synes i en värld, där det resoneras, planeras, täflas.” --------”Afsides från det yttre, ytliga lifvet, ja, från det som fjärmar en från det centrala — men ej nödvändigtvis afsides i förhållande till yttre företeelser och lifsyttringar, annat än om de alltifrån grunden yppa en mot det inre fientlig tendens.” Kunde detta vara rättesnöret — frågas i en essay: ”det som passar för en är rätt — det som icke passar är orätt”? Han prövar pragmatismens hållbarhet — vänder också på frågan: passar jag? — och skisserar en kom-promissfärgad men i linjerna konsekvent personlig lösning: ”Det är ej nog att söka hvad som individuellt, som egentligast, passar en själf — man får väl, skall väl vara sig själf, men på ett sätt, som afstode man, gripen af något oändligt, omätligt tilldragande, från att vara sig själf, eller rättare, från att som det väsentligaste eftersträfva och värdera det inskränkt egna, individuella. Allt hos en måste genomsyras, fängslas, lyftas af något visst Enda...” — Så håller, så håller han fast vid, den tidigt deklarerade livsåskådningen. Denna kan väl i mycket synas likna ett dilemma, och ett inte ovanligt sådant: den på en gång individualistiska och sociala människans dilemma. Många, kristna, socialister o.a., som hamnat i denna handelsträdgårdsmästarens rävsax har väl försökt organisera sina klagorop till en plädering för ett Utopia, ett individualisternas lyckliga socialsamhälle. Andra har känt såren stinka och gett sig pessimismen i våld... — Adelborg kan ibland aktualisera ett uttryck av Kierkegaard: ”Mod har jeg til at tvivle, jeg troer om Alt.” ”Afsides” rymmer en rad uppsatser i skilda ämnen. Här behandlas bl.a. starka karaktärer, ord och uttryck, kvinnorna som människor, trötthet. Ett par av essayerna behandlar enskilda diktare: Dostojevskij, Ekelund. Om den senare skrev Adelborg i sin debutbok, apropå Ekelunds dikter, att han äger ”en andlöshetens konkretion”. I ”Afsides” betonas hur han står skyhögt över vanliga författare, genom ”ett rikt, starkt, omutligt friskt och skarpt verklighetssinne”. I den nu efter nära tre decenniers tystnad utgivna ”Redogörelser och utredningar”, vars mest betydelsefulla del handlar om Ekelund, framför Adelborg en mycket skarp, och ibland säkert välmotiverad, ibland blott affektbunden kritik av just Ekelunds verklighetssinne — på senare år. En av de två ekelundessayerna, ”Utredning till belysandet av Vilhelm Ekelunds position”, stod att läsa i BLM nr 6 1952, den andra, ”Redogörelse till klarläggandet av Vilhelm Ekelunds egenart, inriktning, synvidd. Analys av minnen och intryck”, publiceras för första gången i den nya boken (som är skriven med det allvar som titeln antyder, kan sägas förplikta till; det glimtar aldrig till i ögonvrån på författaren; hans främsta strävan är tydlighet, otvetydighet — likväl är man oupphörligt fängslad, ibland också road, av denna märkliga bok). Adelborg ger en ganska utförlig skildring av sitt umgänge med Ekelund. Och med en blandning av ödmjukhet och stark självhävdelse betonar han här — och flerstädes — för läsaren den egna betydelsen för det skildrade föremålet (vilket kan synas opåkallat, men inte behöver inkräkta på uppgifternas trovärdighet). I en svit korta, mycket koncisa stycken ger han en på personliga iakttagelser och grundlig läsning på sitt sätt mycket distinkt, både fascinerande och upplysande bild av den store diktaren. Bertil Malmberg, som träffat Ekelund i Berlin vid ungefär samma tid som Adelborg umgicks med honom där, 124