PASSIONER EMELLAN har i en recension intygat hur levande och riktig den delen av porträttet är. Vad som dock kanske mest intresserar är vad Adelborg (som alltjämt fasthåller vid sin innerlighets-och socialspekulativa tanke) har att säga om det förhållande till samtiden och dess problem som Vilhelm Ekelund utvecklade under de sista decennierna. Till en början fastslår författaren Ekelunds ”ointresse” för andra samtida författare. Detta tydliga faktum får först, välvilligt, till en del gälla för en på koncentrationssträvan grundad rädsla att bli distraherad. Ekelund såg otvivelaktigt som sin stora uppgift att sondera sinnesjämviktens liv och grundvalar. Adelborg erkänner också, balanserat, det befogade i Ekelunds renodling, avståndstagande från aktuella, publika, krav, men ondgör sig därefter över den alltmer framträdande attityden av ”trots och retlighet” när han utvecklade den. Ekelund anklagas, och säkert inte utan en viss rätt, för att han mer och mer låtsades ovetskap, likgiltighet inför människornas konvul-sioner under orättvisor, grym död, påtvungen skräck och vånda. Ekelund var skarpsinnig, fyndig, dräpande i sin kritik av ytlig högfärd, jäktande opportunism, kvalmig sinnesro — fastslår Adelborg — men han teg om det våldsbegär, den skoningslösa egoism och grymma illvilja, som trycker och torterar människor. Detta är väsentlig, om ock stundom något ensidig, kritik, och för dem som värderar Ekelunds insats högt — och det gör också Adelborg — är det viktigt att inte tappa bort dessa aspekter. Adelborg har flera liknande invändningar mot Ekelund, en del befogade och sakligt motiverade, en del som uppenbarligen framsprungit ur, utifrån sett, tvivelaktiga hål. Utomordentligt noggrant redogör Adelborg för sin brytning med Ekelund. Denna brytning kom att utlösas genom Ivar Conradsons famösa katthatarbok. Adelborg har tidigare med full rättvisa behandlat Conradsons mycket fina och länge orättvist förbisedda poesi. I denna bok gör han honom orättvisan att bara skriva om hans bok om katten, som den avskyvärdaste varelse naturen frambragt — ett ondskefullt monster. Denna i och för sig förtjusande men knappast enbart allvarsinspire-rande bok tycks av någon anledning ha gjort ett outplånligt intryck på den annars noggrant kritiskt prövande Adelborg, vilken i sina två i denna volym ingående uppsatser om detta verk dels frejdigt laborerar med begrepp som allmän god och dålig smak, dels talar illa om fantaster, dels berömmer den (jag understryker det, en gång mycket fine poeten) mono-mane katthataren Conradson för hans frihet från fördomar. — Adelborg skickade kattboken till Ekelund, och när denne var oförsynt nog att först svara med ett mycket roligt brev, som Adelborg tolkade som en ”förolämpning utan gräns”, och så småningom till och med tillät sig att ha en katt i huset — då bröt Adelborg i raseri förbindelserna med den gamle vännen. Att denna historia skulle vara den egentliga orsaken till brytningen har man dock svårt att riktigt tro på. (Men detta o.a. får väl därtill hugade och lämpade personer så småningom försöka ”reda ut”.) Ett oförlåtligt övertramp gÖr sig den san-ningskäre kritikern Adelborg skyldig till i detta sammanhang: när han insinuerar att Ekelund tog avstånd från kattboken på grund av svartsjuka gentemot Conradson, för dennes enligt Adelborg ”intensivare” ungdomslyrik. — Ekelund hade ju för övrigt vid den tidpunkten för länge sedan vänt sig bort från lyriken, inte minst sin egen. När Adelborg först, i seklets början, skrev om Ekelund och Conradson använde han ordet ”religiös” som positivt värdeord (och Conradson framstod för honom som den betydelsefullaste av de två — och gör tydligen, på visst sätt, så än). Nu tar han bestämt avstånd från det positiva i detta ords innebörd; ”religionen” är för honom nu en besmittad och otäck företeelse, genomkomprometterad. Annars är denne innerlighetens förespråkare sig i mycket lik: en lidelsefull talesman för det personligt andliga. Hans språk har dock genomgått en 125