BOKRECENSIONER ganska betydelsefull förändring, blivit avsevärt mycket enklare i strukturen. Detta märks inte minst i minnesteckningen av den 1942 bortgångne bibliofilen och antikvariatsbok-handlaren Karl Börjesson — i vars firma Adelborg arbetat sedan 1922 —: en utomordentlig både illustrativ och samvetsömt välbalanserad porträttstudie. ”Redogörelser och utredningar” är ur många synpunkter en bok som i hög grad är förtjänt av uppmärksamhet. Den har oavsedda lustiga inslag (författaren får hur mycket han vill betona att han inte gjort för stor affär av slutkonflikten mellan honom och Ekelund, att motsättningarna var av principiellaste innebörd — vilket man gärna tror, men inte ser redovisat). Men främst har den mycket av allvar och sträng livssyn. Granskningarna av stilistiska-moraliska attityder och tendenser i Vilhelm Ekelunds författarskap är i det väsentliga föredömligt nyktra och mycket stimulerande. Är man intresserad av Ekelund bör man därför inte underlåta att ta del av Adelborgs bok. Dessutom har den, som nämnts, förtjänsten att fästa uppmärksamheten på dennes eget sorgligt bortglömda men avgjort intressanta författarskap. Helt ohumoristiska är dock Gustaf-Otto Adelborgs böcker ett särdeles tankeväckande sällskap. BOKRECENSIONER TILL GLÄDJE OCH FROM FÖRKOVRAN Lyrikboken. En svensk antologi. Redigerad av Tage Nilsson. Forum 1952. 16:75. De bästa dikterna. Av tolv moderna svenska författare. Redigerad av Ivar Öhman. Folket i Bilds förlag 1952. 2: 25. Lyrik från vår egen tid. Utgiven av Gunnar Tideström. 2:a uppl. Gleerups 1952. 3:—. Svensk lyrik. Utgiven av Olof Lagercrantz och Helge Åkerhielm. Ehlins 1950. 5:—. Svensk poesi. Utgiven av Sten Selander och Nathan Johnson. Svenska bokförlaget 1950. 5:25. De flesta människor kan, om man får tro dem på deras ord, göra utmärkta antologier. Men vem vågar försäkra att han hade kunnat prestera ett finare helhetsresultat än Tage Nilsson, Daniel Andreæ och Gunvor Grenholm har nått i den nyutkomna ”Lyrikboken”? Det är en ”tät” bok, den presenterar över åttahundra dikter av etthundrafemton skalder på femhundra sidor utan att bli ohanterlig — den lär också förekomma i en drömupplaga på bibelpapper som anmälaren inte kommit i åtnjutande av. Trycket är utmärkt och satsytan livas av ett otal vinjetter, som i allmänhet verkar stimulerande och endast i undantagsfall störande, inkräktande. Att ordna saker i bokstavsordning är trist, föga fantasibetonat och kolossalt praktiskt. Den kronologiska ordning som länge varit den ortodoxa i svenska antologier har utgivarna övergivit och det är man tacksam för — det har sin tjusning att gå från Lidner till Liffner, och man är glad att ärkebiskop Laurentius Paulinus skiljer Lagerkvist från fru Lenn-gren. Det väsentliga är att boken är lätt att slå i, att hitta i — även åt den som har bråttom må tillfälle givas att läsa ”Jairi dotter” eller ”Förklaringsberg”. Det finns också en annan indelningsgrund som redaktionen ett ögonblick tycks ha betänkt men dessbättre övergivit tanken på. Man kan sortera dikter i ett slags ämneskatalog: Det bibliska arvet, Ensamheten, Familjen och Hemmet, Hösten, Månen, Skåne, Ålderdomen, Tidsdikt osv. Den som till äventyrs önskar materialet så systematiserat blir inte heller alldeles lottlös — utgivarna har finurligt (men litet generat) i bokens slut meddelat ett sådant register för de allra ordentligaste lyrikälskarna. Dessa vill man hjärtligt önska lycka till! (Det finns — enligt registret — åtta ”tidsdikter” i boken. En av dem är ”Oxen i Sjöga”.) Varje antologi är en utmaning mot den enskilde läsarens högst enskilda smak, och det är utmaningens karaktär som är avgörande för antologiens kvalitet. ”Lyrikboken” är fint ut 126