BOKRECENSIONER manande, den stryker ofta hänsynslöst namn bland de vittra hävdernas heroer, den skonar inte alltid av traditionen högt uppsatta och bekransade, den gör ibland fina upptäckter i periferien och låter även någon gång notoriskt förkättrade visa dolda eller glömda meriter. Men den är inte dumdristig i sina utmaningar — i första hand kännetecknas urvalet av utsökt avvägning, av fin balans, av kunskap och smak. Hur föredömligt ter sig inte till exempel valet av Tegnérdikter, med de stora dityram-berna ”Skaldens morgonpsalm” och ”Sång till solen” och de personliga dokumenten ”Mjältsjukan” och ”Den döde” som huvudnummer grupperade kring ”Epilogen” och inramade av ”Det eviga” och ”Sång den 5 april”! Ett val som ter sig lika självklart och oantastligt är naturligtvis i allmänhet svårt att träffa, men knappast någon beundrare av vår romantik skall kunna klaga över de tjugotre dikter som får representera Stagnelius eller de tio som ännu får bidraga till skimret i Atterboms något bleknade gloria. Antologiproblemet är ett urvalsproblem, ett utrymmesproblem och ett proportionsproblem, som aldrig kan lösas till allas fromma. ”Lyrikboken” gör framför allt en tabula rasa av nästan hela efterromantiken. Av ”minor poets” i den äldre generationen är Vitalis och Nican-der företrädda med var sin dikt, men sedan följer den stora utrensningen. Man letar alltså förgäves efter Wennerberg, Malmström, von Braun, Talis Qualis och Orvar Odd. Och Johan Nybom och Beppo-Sommelius får naturligtvis inte heller vara med — lika litet som Sehlstedt eller F. A. Dahlgren. I stort sett finns väl ingen anledning att begråta denna vinds-röjning. Men det första avsnittet av Malmströms ”Angelika” hade kanske ändå varit värt en sida. Över så strömmande välljud, över så fulländad sentimentalitet dansar till och med dammkornen en lätt och elegisk balett. Utgivarna tycks emellertid inte alldeles utan att väga och pröva ha fällt sin dom över efterromantiken: de har funnit en liten dikt av Bottiger som handlar om en pärla och som i sin art och för sin tid väl också kan kallas en sådan. Signaturernas generation har naturligtvis heller inte gynnats: av Snoilsky ett sparsamt urval och för övrigt endast tre väl valda dikter av Wirsén. Därmed har alltså mycket utrymme sparats för högre ändamål. Utgivarnas naturliga rädsla för mycket långa dikter är en besparingsåtgärd som ibland drivs en aning för långt. Att beskära Rydbergs ”Kantat” är kanske inte ett helgerån men det ser både njuggt och klumpigt ut. Man kunde kanske helt och hållet undvara den? Själv har jag då svårare att undvara Vilhelm Ekelunds stora dityramb ”Till Ola Hansson”, mera pindarisk än någonsin Pindaros, i språkform och versteknik den dristigaste dikt han har skrivit, i sitt register från gnistrande hetsighet till ”kall ro” ojämförlig. Ett annat tomrum som måste märkas är frånvaron av ”Konferensman”, en lång dikt verkligen, men av högre energihalt än många travar av diktböcker. Urvalet av moderna dikter gör annars i stort sett ett vettigt intryck, men åtminstone två skalder har blivit chockerande illa behandlade. Av de tio dikter Bertil Malmberg fått på sin lott finns det knappast någon man gärna skulle ha valt, och de fyra som får representera Artur Lundkvist ger verkligen ingen uppfattning om hans dimensioner. Utan att bli riktigt tröstad får man glädja sig åt annat, framför allt att Södergran, Diktonius, Björling och (lika rättmätigt men mera överraskande) Rabbe Enckell blivit så rikt och fint företrädda. Även åt den äldre diktningen — från folkvisorna till romantiken — gör ”Lyrikboken” rättvisa, en gles men förnuftig tribut av mycket behag. Utom de egentliga balladerna förekommer ytterligare några medeltida dikter, bland vilka man dock tyvärr saknar dagvisan ”Den signade dag”. I någon form borde väl denna dikt som kanske har den mest invecklade och i varje fall mest långvariga litteraturhistoria som någon svensk dikt kan göra anspråk på, vara med. Men det är inte lätt att välja. Att trycka av den medeltida versionen skulle medföra språkliga besvärligheter, att ge den i Wallins bearbetning är — med all aktning för Wallin — att beröva den alltför mycket av dess arkaiska skönhet. Men i den sved-bergska psalmbokens senare upplagor kunde man finna en version som vore användbar. Nu har utgivaren i stället låtit de tidigaste psalmerna representeras av ”Hemlig stod jag en morgon”, där åtminstone anslag och uppläggning har ytterst ålderdomliga drag. Som författare står Laurentius Paulinus — med tveksam rätt eftersom dikten bygger på ett tyskt original och eftersom det inte är alldeles säkert att det är Paulinus som har bearbetat den; han var generös med sitt signum. Kolmodins ”Den blomstertid nu kommer” med dess underbara första strof har fått en vacker plats mellan Kellgren och Lagercrantz, och av stor 127