BOKRECENSIONER maktstidens övriga fromma poeter har Magnus Gabriel de la Gardie, Jesper Svedberg och Jacob Frese fått komma med. De förras psalmer har — liksom ett stycke ur ”Hercules” — fått en egendomlig ortografi: tig, tå, te, tu, tet. Här måste en pittoresk pietet ha stuckit sig på en onödig tagg — när stavningen i övrigt är moderniserad är det ju meningslöst att inte skriva: dig, då, de, du, det. Varken Magnus Gabriel, Svedberg eller Stiernhielm torde ha varit mera efterblivna än att de uttalat orden så. Att de sedan stavade fantasifullt och vankelmodigt får man skylla på en tidsanda för vilken Gustav Vasas bibel var mera aktuell än enhetsskolan. Också 1700-talet få vara med i ”Lyrikboken”, och även om man vill klaga över den klena representation som kommer Gyllenborg och Oxenstierna till del, så kan man ändå inte förebrå utgivarna för okänslighet. Där finns Runius i början, och i slutet fru Lenngren men bland andra också Lohman, Bergklint och Nils Lorens Sjöberg, och i mitten prunkar Bellman och Dalin. Att Bellmansurvalet varken är särskilt originellt eller listigt kan ändå inte hindra mig att än en gång i all flyktighet antyda att ”Lyrikboken” är den mest välavvägda och läsbara större antologi som för närvarande finns på svenska. Det är ingen ände på allt antologiserande. En hel liten trave av dessa pensa compacta ligger vid min fot, och j ag griper dem girigt. En i alla avseenden utmärkt bok är ”De bästa dikterna” av tolv moderna författare: Ferlin, Martinson, Edfelt, Lundkvist, Ekelöf, Lindegren, Vennberg, forss, Maria Wine, Sjödin, Alfons och Aspenström. Den är både vacker att hålla i handen och viktig att läsa. Poeterna själva — utom två — har valt sina dikter och gjort det lika bra som någon antologet. De flesta av dem har dessutom givit en kort deklaration av yttersta värde. Man kan inte nog anbefalla denna bok, vars pris dessutom är osannolikt lågt. Gunnar Tideströms redan berömda ”Lyrik från vår egen tid” har utkommit i en reviderad och utökad upplaga, efter att ha uppnått sitt trettioandra tusende. Förändringarna är många men inte genomgripande — boken har helt behållit sin karaktär av upplysande introduktion till den moderna lyriken. Ossian-nilsson har fallit ifrån, vilket kanske är skada ur pedagogisk synpunkt. Martinson och Ekelöf har fått större utrymme, och de nyintrodu- cerade är Björling, Vennberg, Lindegren, Aspenström och Lars Englund. Varför inte Sven Alfons? Att ingen antologet ännu fallit för åtminstone ”Frusen Oberon och flöjtmän vid hans sida...” kan inte upphöra att förvåna mig. Och vill man pröva snillrikhet och dissek-tionsförmåga ger Alfons lysande tillfällen för de lysande. Att Artur Lundkvist skrivit sina finaste dikter efter 1930, ja efter 1945, har inte heller Tideström brytt sig om att markera. Vilket grämer mig. — I övrigt är urvalet fint och boken lärorik med många svåra, kloka och lustiga frågor i sina marginalier. Två jämförelsevis nya antologier för skola och folkbildningsarbete finns också inom räckhåll. Olof Lagercrantz och Helge Åkerhielm har sammanställt ”Svensk lyrik” och Sten Selander och Nathan Johnson har givit ut volymen ”Svensk poesi”. De senare tycks ha haft den ungdomliga smaken — om det finns något man kan kalla så — mera i åtanke än de förra. Men om ”Svensk poesi” lämpar sig bättre för skolans otåligt lyriklängtande bar-nahj ärtan än ”Svensk lyrik” är inte anmälaren tillräckligt förhärdad modersmålslärare att våga avgöra. Lagercrantz och Åkerhielms bok verkar mera okonventionell och täcker det större fältet: har både mer av den äldre lyriken och långt flera moderna dikter. Den ser dessutom dubbelt så trevlig ut. Åke Janzon RÖTTER I JORD OCH MINNE Kerstin Hed: Ord från de stumma. LT:s förlag 1952. 6:—. Helge Åkerhielm: Skärvor av mänsklighet. LT:s förlag 1952. 6: 75. Kerstin Hed har under en lång och rak-spårig lyrikerbana arbetat inom en stabil, av sina utövare till bristningsgränsen exploaterad tradition. Utan att lyckas tänja ut denna gräns över några egenartade och fruktbärande nyvinningar har hon dock skapat sig ett någorlunda igenkännligt idiom av det 10- och 20-talslyriska riksspråket. Inom dessa begränsade förutsättningar har hon ett ganska sällan svikande handlag med anslag, bild och rytm. Däremot bryts den poetiska helhetsverkan stundom sönder av en osäkerhet om hur mycket dessa verkningsmedel kan bära och 128