BOKRECENSIONER vad de kan bära och vad de bör bära. Det är med andra ord en poesi som ofta låter bättre än den är. När slutstenen i valvet skall placeras så blir den inte sällan felplacerad eller saknas alldeles. Och detta är givetvis inte bara en fråga om teknik utan om djupaste ambition och förmåga. Bristerna i dessa avseenden visar sig som vanligt på det sättet att där uppstår ett glapprum mellan de alltför direkt vädjande innehållsliga motiven och de alltför fristående formella kvaliteterna. Kerstin Heds nya diktsamling ritar väl inte in så många nya streck i denna bild. Kanske har atmosfären åldrats till på samma gång större bitterhet och större tacksamhet, kanske har den agrarsymboliska årstidscykeln vridits några streck mot vackert mottagen höst och mognad. Och de bästa dikterna är nog de som centralt preciserar en naken känsla; där blir stämman bärig, klar och gripande. Mindre väl gestaltade är kanske de dikter där förf, tillgriper speciella motiviska eller berättartek-niska grepp för att objektivera en känsla eller ett påstående. Genom en sådan sorts ob-jektivering blir det möjligt för förf, att försumma gestaltningen och hänga verkningsförmågan på rent motiviska appeller. ”Ord från de stumma” är en både i sin styrka och i sina uppenbara svagheter — fastän på olika sätt — ganska vacker bok. Ett svårare bedömningsproblem erbjuder Helge Åkerhielms ”Skärvor av mänsklighet”. Hans lyriska stil utgår från en modernare konvention än Kerstin Heds utan att uppnå den säkerhet och behärskning som hon visar inom sin stil. Dessutom är det lite missvisande att tala om Åkerhielms stil, eftersom han knappast har utarbetat åt sig något personligt uttryckssätt. Han vacklar mellan flera former av traditionell och modern teknik och kan plötsligt, i en epitafisk dikt, tala silfver-stolpeska: Jag tror du ofta ofta kvävde strupens gråt i kuddens dun en het augustinatt. Men i den mån man kan, med hjälp av minsta gemensamma nämnaren, extrahera en Åkerhielmsk stil så måste den nog sägas vara ganska tafatt, oprecis och klichémässig. Särskilt tydligt blir detta i en svårnj utbar avdelning översättningar. Att först läsa Dylan Thomas’ dikt ”Ann Jones” och sedan Åkerhielms översättning är som att se en ljudfilm och plötsligt få endera ljuset eller ljudet från-kopplat. Och ändå är inte Åkerhielm oförmögen att skriva bra vers och god lyrik. Hans nya diktsamling innehåller rader och diktavsnitt som övertygande vittnar om att han besitter någon sorts genuin ehuru illa utnyttjad utrustning för den poetiska förvandlingskonsten. Insprängda i dammiga och otympliga ordmassor blänker några rader till, såsom det följande anslaget: Jag lämnar dessa ofruktbara stränder där allt förstöres och där intet händer, där allt är bara nederlag och nesa. Jag ger mig ut på en oändlig resa. Snart tätnar visserligen åter dammet över orden men man glömmer inte vad man fick se. Liksom om Kerstin Hed, fastän i ännu högre grad, tycks för Åkerhielm gälla att han ger sitt bästa där den motiviska iscensättningen är så asketisk som möjligt och där referenserna till den yttre verkligheten är så få som möjligt. Innehållsligt är ”Skärvor av mänsklighet” en kamp eller en dialog mellan poetens känslobundenhet vid en förfluten borgerlig värld och hans känslo- och förstånds-bundenhet vid en radikal livssyn. Men i och med att den sociala radikalismen kanske delvis svikits och kampsituationen komplicerats så har poeten två paradis att söka sig tillbaka till: det borgerliga (”med värkande hjärta och värkande själ / längtar jag tillbaka till de gamla herrgårdarna”) och 30-talsradikalis-mens entydiga situation. Längtan tillbaka till borgerligt stabila värden är förstås komplicerad av ironi och kritik medan den radikala problematiken verkar på samma gång mindre sentimental och känslomässigt allvarligare. Men om nu detta är tematiken i boken så har han inte gjort den bästa poesin inom den ramen, utan utanför den, just i de mera blygsamt iscensatta dikterna, där en känsla av trötthet och hjälplöshet bryter fram i enkla ord utan att bryta sönder dem. Dessa dikter är inte många, mest är det väl enstaka rader, men de sätter nog spår hos en. Sven Lindner OM BARN OCH MÄNNISKORS OLIKHET Gurli Hertzman-Ericson: Den mörka dammen. Norstedts 1952. 12:50. De bästa novellerna i Gurli Hertzmans bok handlar om barn — barn som fått skador på 4 BLM 1953 II 129