BOKRECENSIONER själen, människor som är bundna vid sin barndom och kanske inte blir riktigt vuxna. Titelnovellen för oss på snåriga stigar till en liten flickas skräckupplevelse, händelsen vid den mörka dammen som hotar att ohjälpligt snedvrida hennes utveckling. Nina är ett graciöst och levande barnporträtt, men förloppet är onekligen en smula schematiskt demonstrerat och det hela sett för litet inifrån. Då verkar Kjell i ”En bit på väg” mycket mera övertygande. Hans mor rymde från man och barn och fick heta slampa. Pojken förhärdade sig i trots och busstreck men tinar upp en smula för en förstående lärarfru som visar honom förtroende. Klarar sig Kjell — blir han en normal vuxen? Kanske, kanske inte — Gurli Hertz-man ger inget bestämt svar men visar trovärdigt på en möjlighet. I novellen skymtar också en olikhet, en motsättning utöver den individuella: klyftan mellan klasserna, mellan proletärbarnet och den fina överklassfrun. En sådan spänning finns med även i samlingens lilla mästerstycke, ”Monica”. Att Göran inte får den kontakt med Monica som han så hett önskar beror inte bara på att han är allvarligt kär och hon inte, eller på att hon är litet för ung att vilja engagera sig ännu. Det hänger också samman med att han är en arbetarpojke som tidigt fått lära sig veta hut, medan Monica är en näbbig direktörsdotter som tycker föräldrarna är ”äckligt urfåniga” och säger det också. Det hela är fint iakttaget och graciöst utformat, glittrande av sol och sommar och sval oberördhet som Monica själv. Sextonåringen är trots allt barn ännu, rädd att bli vuxen, kanske därför att hennes barndom inte var så skyddad som Göran säkert tror: modern försummade henne. Nå, det var inte så farligt — Monica flyger nog ut ur barndomen. Det gör däremot inte Lisaveta i ”Skuggspel”. Hon har som Kjell haft en trist och fattig barndom, sedan stigit mot höjderna som dansös och officersfru, fått höften skadad vid en bilolycka och vissnar bort i sitt fina hem, fången i drömmar om det förflutna. Det antyds, varsamt, att Lisavetas tragedi inte bara är den avbrutna karriären, utan också oförmågan att leva in i den nya miljön — ”proletärbarnets motvilja mot det alltför aristokratiska och korrekta”. Lisaveta hör till de vuxna barnen — för att låna termen från Erland Josephsons djupa och fina variant av temat — genom sin motvilliga bundenhet vid barndomen. Motivet berörs också i ”Bernhard” — med omvända förtecken. Bernhard vantrivdes tvärtom med sin ombonade barndom, flydde och blev en försupen och förfallen skald. Den manövern upprepar han ständigt — han flyr som ett barn, både från supbrödernas dubiösa hjälpsamhet och från lilla fröken Bengtssons beskäftiga moderlighet. Kanske räddar han därigenom sin själ. Boken innehåller också några noveller med motiv från landsbygden, om vilka i stort sett gäller att landskapsmålningen är bättre än figurteckningen. I en av dem, ”Flyttning”, skildras ypperligt en bondkvinnas möte med staden när hon på väg till Vanföreanstalten med sin lille son måste ta in på ett sjaskigt hotell i Klara. Också här är det en motsättning, en spänning mellan två livsstilar, två mentaliteter som ger liv åt Gurli Hertzmans berättarkonst. När den är som bäst bygger den på hennes klara insikt om människors olikhet och på hennes förmåga att fördomsfritt och medkännande gestalta olikartade människor. Hans Levander DANSEN PÅ CARMANIA Walter Dickson: Carmania. Tiden 1952. 13:50. Dickson berättar i sin nya bok om Lars Larson, som far till Amerika. Han slutar på sågverket, tar tåget till Göteborg och gör den definitiva överfarten med Carmania. Lasse är 19 år. I Amerika bor han hos släktingar, arbetar först på en vapenfabrik men tar sig sedan över i byggnadsbranschen. Han for 1909, stor-strejksåret, och boken slutar 1913, året före första världskriget. Naturligtvis har berättelsen en hel del episoder och miljöväxlingar, men allt är ändå ganska snart berättat. Boken handlar om emigranter, men är ingen emigrantroman. Dickson berättar om emigranter, men inte för att tala om hur svenskar lämnar gamla landet och hur det går för dem i det nya. Kanske kommer man sanningen närmast om man säger att det är berättelsen om hur en internationalist, socialist och diktare börjar växa fram och hjälpligen kan skönjas i en svensk tonåring. Lasse har bestämt sig. Han går där hemma kring sågen och väntar på resdagen. Han har redan brutit upp. Allting börjar förändra sig. Tonfallen hos kamrater och föräldrar. Känslan 130