BOKRECENSIONER hos honom själv för fotbollsplanen, sågen och raden av gamla välkända hus. Allt det där börjar redan komma på något slags avstånd. Det blir en distans mellan Lasse och vardagen. ”Det var för jäkligt att börja minnas fast man bara var nitton år.” Samtidigt är han bunden. Han är rädd. Ibland blir han sentimental. Men uppbrottslusten vinner. När dagen är inne står han på järnvägsstationen, blomsterbehängd bland reskamraterna. Och så går tåget, man ser husen, katterna och klädstrecken försvinna. Lars Larson har ett extra problem, som ger lite mera dåligt samvete än vad som väl i gemen kommer utbrytare till del. Han är son till en pionjär i arbetarrörelsen och det är 1909. Själv har Lasse varit med och bildat en tydligen socialistisk ungdomsförening. Arne, kamraten och idealisten, visar öppet sina förebråelser. Men Lasse nekar att acceptera rollen som pionjärson och fullfölj are. Den kan Arne gärna få överta. Lasse spelar fotboll och sviker därmed Saken. Det är en protesthandling och ett försök att vinna frihet. På egen fason, inte på faderns. Amerika representerar friheten för Lasse i en mycket personlig mening. Det är ungefär här Carmania kan få komma in i bilden. Det är båten som för emigranterna från England över Atlanten till New York. Överfarten blir en på samma gång på-tvungen och fritt accepterad ledighet för alla dessa vardagsmödans människor, en semester, en himmelsk parentes. Man dansar varje dag på däck till Olle Gästriks dragspel. Det är inte bara svenskarna som far runt i hambo och vals. Italienarna, polackerna, irländarna och skottarna dansar sina danser. Alla har sin musik, sin särprägel. Men låtarna och danserna vävs samman för Lasse. Han anar en nationaldansernas harmoni på båten som niger ute i Atlanten. Sista natten sjunger de nationalsånger. Då börjar visionen nå upp i medvetandet. Han kan inte sätta den på ord. Men där är något som han skulle vilja tala med farsan eller Arne om. Amerikafärden fogas in i något som han ändå äger gemensamt med dem, det där som de jobbade för och trodde på. Jag grät över det jag var med om just nu, den här dansen, ”Fall lätta snöflock fall”, och skottarnas säckpipor som hördes på avstånd och den kvillrande silvriga låten från italienarnas spel, polackernas och irländarnas och engelsmännens fioler som knappast hördes hit. Här var detta jag inte kunde säga i ord, men som jag hela tiden lyssnade till och dansade med mina och Gertruds fötter, ja med alla dom här människornas fötter som just nu dansade en av sina sista danser på Carmania. Carmania är det centrala i boken. Den blir en enhetens och internationalismens symbol, kringvärvd av musik och dans på färd med de olika folken ombord. På ett konstnärligt lyckligt sätt blir den en enhet i mångfald, en spontan sammanslutning av olikheter. Lasse ska skriva ett stort brev hem och berätta vad han upplevat. Det blir verkligen skrivet då han kommer fram. Men det handlar inte om Carmania. Det blir det mest vardagliga och hälsningar och att grabbarna kan hämta fotbollen i vedboden. Han hade glömt lämna över den innan han åkte. Men på slutet, när han sitter och pratar med några nyanlända italienare och på nytt sett Carmania, är brevet ändå på väg. Inte på posten, men inom Lasse. Han börjar få så mycket av ord. Och han kommer ihåg så många ansikten. Det ska bara behövas att han sätter pennan till papperet. Det är nog inte precis så. Men det kommer. Den process som här bara antytts skildrar Dickson med en konstnärlig medvetenhet, genomarbetning och behärskning som betager och inger respekt. Det är realism, men inte i stora sjok. Det är en detaljernas och de finskiftande sinnesupplevelsernas realism. Social dikt om man så vill, men i hög grad präglad av ett temperament och i personliga valörer. Dicksons sätt att skildra ögonblickens obeständiga verklighet och upplevelsernas ögonblicks-intryck har något av det protokollsartat perfekta i sin precisa detalj realism. Men det får aldrig något av protokollets torrluft och knap-pologiska uppradningsreda. Av ansikten och ansiktsskiftningar, minnesdofter och dagrar gör Dickson en sinnenas musik, egenartad och ensam i sitt slag. Och allt vänder kring Carmania, den sammanhållande symbolen. Birger Norman EN BYGGMÄSTARES DÖD Gösta Sjöberg: Nordsman och son. Norstedts 1952. 18:50. Som diktare är Gösta Sjöberg föga omedelbar eller fantasifull, han fascinerar varken med spontan känsla eller eldig stilkonst. Vad som imponerar hos honom är i stället lugnet och mognaden, auktoriteten och sakkunskapen, förmågan att överblicka och sammanfatta. Man kan svårligen tänka sig honom i inspiratoriskt rus; snarare ger han då intryck av ett slags 131