BOKRECENSIONER roman arkitekt, uppbyggande sina böcker efter omsorgsfullt genomtänkta ritningar. Det förefaller från dessa värderingsgrunder ganska symptomatiskt att Sjöberg till huvudperson i ”Nordsman och son”, den roman varmed han nu återkommer efter tolv års tystnad, just utvalt — en byggmästare. Bernhard Nordsman är mannen som från ingenting arbetat sig upp till maktens tinnar, en affärslivets hårdföre triumfator med ett ansikte ”som en kraftig portal eller en regnslipad klippa”. Bakom den robusta fasaden döljer sig emellertid en moralisk förruttnelsefläck: minnet av en ungdomskärlek han en gång övergav i skandalrädsla och sen fortsatt att fly från genom att mura in sig i yttre framgångar. Det är detta svek och den därmed förknippade skuld-känslokonflikten som utgör den intrigmagnet kring vilken romanens alla personer kretsar i trängre eller fjärmare banor. Sjöberg är inte främst inriktad på psykologiska komplikationer utan på moraliska uppgörelser. Byggmästare Nordsmans egentliga tragedi består således i hans oförmåga eller rädsla för definitiva ställningstaganden. Han är varken ”tillräckligt hård för att i längden kunna trotsa samvetet” eller ”tillräckligt mild för att behjärta andras öde”. Denna ljumhet, denna brist på verklig lidelse markeras än tydligare hos sonen, den reserverade känslo-strategen som dock till sist måste uppge sin artiga distans och i stället tvingas i närkamp med tillvaron. Vid sidan av dessa bägge huvudpersoner matar författaren in åtskilliga andra figurer i handlingen och utrustar dem med lustiga, mustiga eller pittoreska signalement. Ett speciellt intresse, en vidgad resonans får hans människor genom att infattas i andra och allmännare sammanhang än de begränsat personliga. Brytningen mellan individuellt öde och socialt-politiskt skeende har alltid varit ett karakteristiskt tema i Sjöbergs diktning och är det också i ”Nordsman och son”. Genom detta växelspel vinner romanen en per-spektivisk slagkraft som den privata problematiken enbart knappast skulle förmått skänka den. Sjöberg orkestrerar sin bok med hjälp av åtta olika berättarjag: ett romangrepp som ställer mångsidiga krav på dirigenten och knappast medfört odelat lyckade resultat. Mycken beundran förtjänar visserligen det tonfall som förlänats byggmästaren och som legerar siratlig fras och pekoralistisk omedvetenhet på ett sätt som kommer en att vädra ett litet mästerverk av finurlig inlevelse. Att sonens röstläge starkt ansluter sig till faderns kan man väl också acceptera. Däremot flyter de övrigas stämmor alltför mycket ihop med de bägge förstnämndas: de talar alla i stort sett samma outtröttliga kurialprosa. Detta artikulationens omotiverade släktskap blir så mycket mer flagrant som författaren i andra avseenden — när det gäller ålder, samhällsställning, temperament, livssyn osv. — vinnlagt sig om effektfulla distinktioner. Nödvändigheten av vissa personers närvaro borde också kunna diskuteras: de monologer där exempelvis målaren och sjökaptenen tar till orda förefaller inte helt omistliga. Även om ”Nordsman och son” alltså inte kan räknas som Sjöbergs bästa bok är den ändå utan tvivel en anmärkningsvärd prestation : genom sitt moraliska allvar och sin episka soliditet, genom samhällsutblickarnas bredd och människoskildringens pregnanta silhuettverkan. Carl-Eric Nordberg KETIL RUNSKES SAGA Aksel Lindström: Österhus brinner. LT:s förlag 1952. 14: 50. Aksel Lindströms ”Österhus brinner” är en fortsättning på romanen ”Den leende guden” från 1951. Den gänglige ynglingen Tryn med den stora näsan sitter nu som en av nordanlandens rikaste män. Han drar till sveakungens hov i Aros och vinner där vad som skulle kunna kallas stora sociala framgångar, när han låter fader Osmundus lära sig runornas konst — att tolka runor, att rista runor och att nyttja den makt och trolldom, som döljes i runornas olika sammanställningar. Han färdas i krist-prästernas sällskap tillbaka till Jämtland, officiellt för att vara med om det heliga krist-ningsverket men i själva verket dragen av tanken på en kvinna, han ser Österhus, det gamla hedniska Frötemplet på Frösön brinna, han bekostar bron från Frösön till fastlandet, han ristar Frösöstenens runor, han snidar Jämtlands första Kristusbild, och han dör den hemska och svåra död, som den nya läran stadgade för horsbrott. Muntrationen är i ”Österhus brinner” inte mindre än den var i ”Den leende guden”. De grovt skrattretande episoderna väller fram över sidorna, replikerna viner och rammar 132